svenskhet

"Vi ska vara så överens hela tiden i det här landet!" Publiken vred sig av skratt både en och annan gång under Özz Nûjens föreställning "Dålig stämning", som hade premiär i onsdags. Bland mycket annat tog han upp den kära konsensuskulturen: möten där det sägs "ingen går härifrån förrän alla är överens" och att vi till och med vill vara överens om att inte vara överens.

Som utomstående, om jag får kalla mig det efter 27 år i Sverige, slås man över hur stark denna kultur är.

Den svenska samförståndsandan har djupa rötter och ruckas inte så lätt, enligt Per T Ohlssons text i ett temanummer av tidskriften Axess ("Ju mer vi är tillsammans", nr 4 2011).

Inom politiken har den alltid funnits.

Historien vittnar om en rad samarbeten över partipolitiska gränser, Saltsjöbads-avtalet mellan SAF och LO, blocköverskridande uppgörelser om budgetregler och EU-medlemskap. Samförståndslandet har sluppit uppslitande konflikter.

I dag höjs krav på att nytillträdde Stefan Löfven (S) ska "ta ansvar" i en energiöverenskommelse med regeringen. Att vara en uppnosig Håkan Juholt straffar sig.

Fördelarna med denna samförståndsanda, "en öppenhet för konstruktiva samtal och kompromisser", har tjänat landet väl", skriver Per T Ohlsson. Så pragmatiskt och tryggt.

För att inte säga effektivt. Det är lätt att få oss som medborgare att agera efter direktiv, som vid vaccineringar.

Ett annat exempel: när staten förbjuder rökning på krogen accepterar alla beslutet. Inte en enda svensk rapporterades ha trotsat förbudet sommarnatten då det infördes.

I grannlandet, däremot, protesterade hundratals danska krogar och krävde att ställen under 100 kvadratmeter - inte enbart 40 - skulle få tillåta rökning. Ilskna protestlistor skrevs under. Danskar trotsade.

Att vi inte är lika upproriska i Sverige, verkar de flesta uppskatta.

Men kan det inte bli för mycket följa John?

Per Bauhn, professor i praktisk filosofi, varnar i samma Axess-nummer för att kulturen får oss att offra rättsprinciper och intellektuell hederlighet. "Det viktiga är inte vad som är rätt eller sant, utan vad man är överens om. Man har hellre fel tillsammans än rätt ensam."

Bauhn har en stor poäng; konsensuskulturen får oss att böja oss för de för stunden starkaste vindarna.

Rätt och fel riskerar att bli svävande och relativt. Den som avviker stämplas snabbt som haverist och suspekt, och helst ska allt smetas ut i en uddlös röra.

Det är ingen slump att det i Sverige uppstår politiska kampanjer som Socialdemokraternas "Alla ska med" och Nya Moderaternas "Vi älskar människor".

I samhällsdebatten är det lätt att ofta känna sig som en trebent elefant i en porslinsbutik.

"Sakine tycker inte som andra", rubricerade lokaltidningen en trevlig intervju med mig. Frågan är om det inte säger mer om samhällsdebatten än om mig, att jag upplevs sticka ut.

I själva verket har jag ju tämligen okontroversiella åsikter.

Det är en bra fråga, varför vi ständigt måste vara så överens, Özz Nûjen ställer. Här är vi långt från lagom, vilket har sina fördelar - men uppenbarligen också nack-delar.

Vi är så överens, så överens. Så extremt överens att skrattet fastnar i halsen.