Okontrollerade arga killar ger sig på kvinnor och män, de rånar och slår folk. Eldar upp en bil. Fördomsfullt och stereotypiserande, populärt bland främlingsfientliga? Utan tvekan. Men det är också en ärlig skildring.
I Sverige håller vi oss däremot till harmlösa pjäser där "skådespelarna är nya och gamla svenskar", som ska ge en bild av gängbråk.
Söderhamns-Kuriren (13/5) skriver hoppfullt: "Musikal om gängbråk vill göra skillnad". En viktig del av projektidén sägs vara att "sitta ner tillsammans och diskutera fördomar." En svensk man i teatergruppen "erkänner att han har varit lite rädd för invandrare förut" och tror att pjäsen kan "göra skillnad".
Man ser ett gäng kreativa teaterungdomar sitta ner i ring med de äldre förebilderna, hand i hand, prata om "dumma fördomar" och nynna på fredssånger. Inget fel med det, om det roar somliga.
Men den som tror att ungdomar som hamnar i bråk står i kö för att få delta, eller ens inspireras, kan ju räcka upp en hand. För dem kvittar det.

Värdegrundsutbildningar, kurser mot fördomar och projekt med tjusiga visioner spelar ingen roll. Likaså att journalister, som om det vore heroiskt, offentligt deklarerar att de är mot gatuvåld, mord och sjukdomar.
Hur vore det att tona ner fluffet?
En ung kille jag pratar med säger "Att bara hänga och tugga solrosfrön är inte så spännande. När du suger i skolan och aldrig kommer få ett vettigt jobb blir det spännande med brott. När du dessutom tror att alla svenskar, som du knappt möter, är rasister, blir det ännu lättare att råna dem."
En annan kille i samma ålder, själv med många invandrarkompisar, säger att det är tragiskt att flyktingar trakasseras i Vännäs, men att invandrarkillar började bråket.
"Det är inte konstigt att en del svenska ungdomar reagerar likadant tillbaka", säger han. Många ropar "du behöver en fritidsgård!" till den första killen, och "rasist!" till den andra. Enkelt förvisso, men särskilt konstruktivt är det inte.

Den vänster som vanligtvis ser sociala förklaringar bakom i princip allting, och är emot "hårdare tag", dömer gärna ut tonåringar som lyssnar på vit makt-musik och som tror att de skulle leva i paradiset om invandringen stoppades.
Att de misshandlas av AFA-aktivister ses inte som ett problem, tvärtom.
Ingen ställer frågor om killarnas bakgrund, om uppväxtförhållanden och om de har utsatts för brott själva. Inte heller verkar sociala förklaringar bakom invandrarkillars beteenden intressera särskilt många.
Journalisten Evin Rubar gjorde för några år sedan en dokumentär om barnaga i invandrarfamiljer. Den visade att lärare i svenska skolan - "rädda för att ses som rasister" - ser mellan fingrarna när invandrarbarn har det oacceptabelt hemma.
För några decennier sedan var det kontroversiellt att ifrågasätta barnaga. För tio år sedan var det kontroversiellt att prata om hederskultur. I dag står tyckare i kö för att visa att de bryr sig om invandrartjejer. Men vem bryr sig om förortskillar som slår och bråkar?
Om svenska killar som bråkar? Den selektiva omtanken är inte klädsam. Det, och ständiga Miss World-floskler i den offentliga debatten, har alltjämt svårt att konkurrera med de suggestiva bilderna i videon "Stress".