Sedan Hägglund tidigare i somras gjorde anspråk på att representera "verklighetens folk", och riktade udden mot kulturskribenters "bullshit", har det småputtrat. Hägglund har kallats populist, i jakt på Sverigedemokratiska väljare. Och enligt Linderborg kan alltså kritik mot kultureliten, KD-ledarens "vulgära utfall mot kulturradikalismen", leda till, eeh, nazism.
I samma veva skriver Linderborg att "Socialdemokratins historiska misstag var att man 1918 höll revolutionen tillbaka" och inte gjorde upp med "näringslivet, statsförvaltningen, adeln, krigsmakten, universiteten och kyrkorna".
Smart drag att marknadsföra en stalinistisk syn på hur oliktänkande ska hanteras, när man samtidigt varnar för antidemokratiska krafter. Verkligen smart.
Felet med Hägglund - en minister och partiledare som varit aktiv politiker sedan ungdomsförbundet och som knappast är "antietablissemang" - är inte hans kritik som sådan utan snarare den egna politiken.

KD ställer mer än gärna upp på att skattemedel går till kultursatsningar fjärran "verklighetens folk". Teater- och operabiljetter subventioneras nästan helt och hållet, kommuner tävlar i att uppfinna jippon och dyra "satsningar" som Musikens hus i centrala Uppsala.
När Hägglund säger att allianskollegorna måste "tala om vanligt folks rätt att få vara i fred", kan han börja med sitt eget parti som inte tvekar att lägga sig i vad folk stoppar i sig, att vuxna människor röker på krogar och så vidare.
Inte för att han "hotar demokratin" för det. Det finns en högljudd klick kulturskribenter som ropar "fascism!" för minsta lilla antydan om att nuvarande kulturpolitik är elitistisk.
Skuggutredningens frontperson Stina Oscarsson argumenterade i våras engagerat för elitismen. Ja, för hur skulle det se ut om folket valde "fel" kultur? Det ses också, av någon anledning, som en oantastlig rättighet att somliga kulturarbetare får lön för sådant de flesta av oss ser som en hobby. Nog behövs det mer kritik.
Elitism och folklighet har ingen politisk färg. Marcus Birro - från vänster - hyllar Hägglund. En del liberaler varnar för Hägglunds populism medan andra, såsom debattören Fredrik Segerfeldt, förespråkar att det delas ut kulturcheckar på en tusenlapp som folk själva ska få spendera som de önskar.

Borgerliga Johan Lundberg, Axess chefredaktör, ogillar däremot folkets "dåliga" smak. I en intervju i tid-skriften Bang sa han för snart ett år sedan om Fredrik Reinfeldt att "det är obehagligt med folk i maktställning som har den typen av smak".
Statsministerns brott: Taskig musiksmak och att han gav en platt-tv till kronprinsessan Victoria när hon fyllde 30. "Obehagligt", alltså. Intolerant kulturelitism i ett nötskal.
Men Lundberg är inte ensam. Åsa Linderborg, Lundberg och Hägglund vill alla definiera god smak. Är det inte finkultur så är det livsstilslagar som folket ska ha.
Den egentliga kulturpolitiska frågan hamnar som så ofta i skymundan; den om alla de smakdomare som dikterar vad som är bra för oss - och dessutom tar våra pengar för att göra det.