Två hundra intellektuella i Turkiet har startat ett upprop på nätet för att uppmärksamma folkmordet på kristna. Kan det vara ett avgörande steg till öppenhet i frågan eller väntar åtal för dessa journalister och författare som härmed "kränker turkiskheten"? Det är på tiden att locket lyfts.
Förvisso nämns inte folkmord som begrepp i uppropet, av taktiska skäl. Att skriva "katastrofen" räcker. Också Hasan Cemal, journalist och barnbarn till en av arkitekterna bakom folkmordet, skriver under appellen.
Som väntat varnar premiärminister Erdogan irriterat för att uppropet "endast kan leda till kaos och skada freden". Jag undrar vad det är för fred och myspys det är som Erdogan menar hotas av ett nätupprop om ett väldokumenterat folkmord.
Kanske är det att extremister med "sårade patriotiska känslor" kan komma att vilja ge igen på dessa trotsiga journalister, författare och konstnärer. Som när den armeniske journalisten Hrant Dink sköts ihjäl av en ung extremnationalist efter att ha talat öppet om folkmordet. Eller kanske oroar sig Erdogan för att rättsväsendet ska belastas ytterligare. Andelen människor som anses behöva låsas in tycks aldrig ta slut.
I min födelsestad, Adana, har nyligen en åklagare exempelvis yrkat på 58 års fängelsestraff för en 13-åring som har ropat slagord och kastat sten.
Den tidigare parlamentsledamoten Leyla Zana har efter tio års fängelse, för att ha talat på kurdiska i parlamentet, åter arresterats. Efter protester utomlands sköts i går ännu en rättegång upp om att konfiskera mark; världens äldsta syrisk-ortodoxa kloster påstås ha byggts på en muslimsk böneplats. Trots att klostret stod där flera hundra år före islams grundande.
Så håller det på, år efter år. Den röda tråden från folkmordet, landsfadern Atatürks nationalism till dagens situation borde vara svår att missa. Men i en riksdagsdebatt om folkmordet i somras missades en hel del. Paradoxalt nog var kristdemokraten Alf Svensson en av dem som var mest engagerad emot ett erkännande.
Eftersom folkmordet inträffade före 1948 års konvention går det inte att erkänna, var ett argument. Det råder oenighet bland experter, var ett annat. Det tredje var att ett erkännande skulle skada Turkiets "ömtåliga nationella process" och leda till attacker mot kristna. Moderaten Mats Sander yrade om att "Hade det hänt i dag hade det varit ett folkmord, det är helt klart."
Jaså. Kanske erkänner Alf Svensson och Mats Sander inte heller Förintelsen, som ju också inträffade före -48? Inget svar. Gång på gång under debatten ställdes frågan: "Vilka seriösa forskare i världen i dag säger att det inte var ett folkmord 1915?". Inte ett enda svar där heller.
Jag undrar också när riksdagen fick den fiffiga idén att anpassa politik efter extremister som kan tänkas vilja ha ihjäl folk efter den svenska riksdagens ställningstaganden.
På 1910-talet pratade Branting och andra svenskar däremot öppet och okonstlat om folkmordet. Fler borde ha gjort det.
Något senare argumenterade en ökänd man för "Lebensraum" och Förintelsen med frågan: "Who, after all, speaks today of the annihilation of the Armenians?" Ja, vem talar i dag om förintelsen av armenierna?
Numera gör äntligen många det, till och med barnbarn till förövarna. Alf Svenssons, Mats Sanders, Carl Bildts och likasinnade svenska politikers försök till motsatsen hamnar i framtiden i bästa fall bland humorklippen på Youtube. När Turkiet förhoppningsvis har gett upp förbuden mot Youtube och allt annat som sägs hota nationen.
