En annan ansåg sig diskriminerad för att ett lotteri krävde autogiro. Och en asylsökande anmälde migrationsverket, eftersom han var kränkt över att verket inte fixat boende på en ort där det fanns en lokal RFSL-avdelning. Självaste diskrimineringsombudsmannen, DO, krävde också skadestånd på 160000 kronor för den man som av religiösa skäl inte tog kvinnor i hand och därför inte fick praktikplats och a-kassa.
Den diskrimineringskultur Håkan Eriksson och Jacob Rennerfeldt kritiserar i "Folkhemmets balkanisering - diskrimineringskulturens baksida" (Ekerlids förlag) gör sig ständigt påmind. "Jag är kränkt", snyftar människor som kräver samhällets sympatier.
Bara en tiondel av befolkningen i Sverige anses inte behöva särskilt skydd mot diskriminering, skriver Eriksson och Rennerfeldt. Snart är det ännu färre.
Enligt Nyamko Sabuni kan människors utseende också komma att omfattas av diskrimineringslagar. Och Europarådet ser "förmögenhet och börd" och "politisk eller annan åskådning" som diskrimineringsgrunder.

Så vad kommer härnäst? Ska DO kämpa för att folk inte ska få sina åsikter ifrågasatta? Vem avgör vilka människor som diskrimineras för att de är "fula"?
DO Katri Linna säger att det är "en mänsklig rättighet" att slippa mötas av fördomar. I jakt på Linnas utopi tillkommer nya lagar, fler grupper och fler områden tas om hand av "diskrimineringsbekämparna".
Redan innan Linna blev "super-DO" ansåg hon att Uppsala universitet med sin meningslösa kvotering - personer med utländsk bakgrund var inte ens underrepresenterade på juristutbildningen - agerat "modigt och progressivt". Vadå modigt? Modigt att helt i onödan spä på fördomar om att invandrare omöjligen kan ha höga betyg?
I själva verket är invandrare överrepresenterade i högt kvalificerade yrken som universitetslärare, läkare och civilingenjörer. Ändå väljer DO att måla ut stora grupper som ständiga offer i behov av kvotering och "hjälp".
Tänk att det för DO, politiker och andra tyckare ska vara så svårt att säga det självklara: det är ingen mänsklig rättighet att leva i ett samhälle där människor saknar fördomar. Glöm det. Att "bli kränkt" ingår tvärtom i fria och demokratiska samhällen. Nekas man jobb hos ett företag för att man vägrar ta kvinnor i hand får man helt enkelt söka andra jobb eller bli sin egen arbetsgivare.

Den som stammar är fri att ordna egna tävlingar som i stället "diskriminerar" icke-stammande. Och varför inte själv starta upp en egen RFSL-avdelning där man erbjuds boende av migrationsverket? Vad hindrar? Varför så handlingsförlamade?
Problemet är inte bara att diskrimineringskulturen kostar miljarder i skattepengar. Bakom alla krokodiltårar finns verkliga fall av diskriminering som förtjänar uppmärksamhet.
Och på arbetsmarknaden finns fortfarande hinder i form av lagen om anställningsskydd, arbetsgivares kostnader för avtalspensioner och resultat av ett uselt SFI-system. Men det intresserar sällan så kallade diskrimineringsmotståndare, upptagna med att bekräfta hjärnspöken och låtsas arbeta för "ett fördomsfritt samhälle".