"Dags att ta strid för den svenska yttrandefriheten" larmade ett antal debattörer på DN Debatt i torsdags. Dags?
Hög tid, snarare.
GRUNDLAG
Grundlagsändringen som är på gång för oss närmare EU. Och EU har, som Heidi Avellan & Co skrev, en annan tradition på området. Att teknikneutralitet och konsekvens lyfts fram är bra, men vår snart 250-åriga tryckfrihetsförordning har sina fördelar när folk vill nagga yttrandefriheten i kanten. Konsekvenserna återstår att se. Klart är att våra politiker behöver ruskas om.
När jag för tre år sedan frågade svenska EU-parlamentariker om de hade röstat för eller emot att man inte ska få förneka Förintelsen och andra folkmord blev svaren diffusa. Något i stil med "röstade ja förstås, vi har väl en sådan lag även i Sverige?" sa Lars Wolin (KD).
"Jag hoppas jag röstade emot men vet inte säkert", sa bland andra vänsterpartisten Jens Holm.
Man får hoppas att nuvarande besättning parlamentariker tar sitt morgonkaffe i tid. I FN har en framträdande linje, sedan debaclet kring Muhammedkarikatyrerna, varit att människor inte ska få håna eller kritisera religioner. Religionskritik blandas ihop med rasism och hux flux suddas gränserna ut.
I EU röstade parlamentet för att människor inte ska få förneka massmord i historien ostraffat. I stället för att protestera har den svenska regeringen gömt sig bakom formuleringar om att EU-beslutet inte är tvingande.
Men om man inte ens tar strid för yttrandefriheten på pappret, hur ska man då göra det när det verkligen stormar? När nästa karikatyrkris kommer eller när fler homofoba pastorer predikar?
Att vi har lagen hets mot folkgrupp - som förbjuder missaktning - är illa nog. Viljan att skydda utsatta är det förstås inget fel på, men lagen är svårhanterlig i en demokrati.
Det finns för det första andra, bättre utformade, lagar mot hot och ofredande, våldsbrott, ärekränkning, skadegörelse och så vidare. Även indirekta hot och uppvigling, mycket av det vi tolkar som "hets", kan och bör vara straffbart.
För det behövs ingen luddig lag med en problematisk definition av grupper som ska skyddas. Den som exempelvis uttalar sig fördomsfullt om handikappade eller kvinnor - grupper som knappast ses som ickediskriminerade - har ryggen fri.
Inte heller blir det någon ordning på vem som döms och inte döms. Pingstpastorn Åke Green, som kallade homosexualitet för en cancersvulst på samhällskroppen, frikändes på grund av sin religiösa tro. Hade han inte haft Bibeln att luta sig mot hade han fällts.
Ett aktuellt fall som behandlas rör en högstadieelev i Kungsbacka som i klassrummet ropat "Heil Hitler" och "Sieg heil", samtidigt som högerarmen viftade. Åklagaren menar att fler än ett fåtal personer därigenom tagit del av 15-åringens heilande. Är det för få som hör yttrandet, kan åtal läggas ner.
Som i fjol, när en spårvagnschaufför i Göteborg, som hade skrikit "negerfitta" till en passagerare, slapp straff för att uttalandet inte hördes av "tillräckligt många" i spårvagnen.
Godtyckligheten och det slarviga hanterandet av friheten att yttra sig är ohållbar.
Sverige ska stärka yttrandefriheten, inte trassla in sig i ett system där förintelseförnekare görs till martyrer. Eller där religionskritiker åtalas och där religiösa slipper straff för sådant som andra fälls för.