Det gnabbas om höger eller vänster så här i kristider, när partiet i själva verket borde röra sig uppifrån och ner. Inför partiets "krismöte" som hölls i går skrev någon raljant på nätet att alla mötesdeltagare i krisgruppen förmodligen är heltidsarvoderade politiker.
Det sätter fingret på partiets problem; ledande S-politiker verkar knappt ha varit i närheten av de människor som de påstår sig företräda.

Avståndet till världen utanför förklarar att de ser budskapet "VI KAN INTE VÄNTA" som gott nog på glansiga valaffischer. Och det förklarar varför ledande socialdemokrater, mitt i brinnande valrörelse, slår ett slag för könsneutrala toaletter och butlers i tunnelbanan.
En del menar att partiets kris beror på att de har varit dåliga på att kommunicera och förklara sin politik. Nonsens; folk vet mycket väl vad partiet står för. Och eftersom ödmjukheten har lyst med sin frånvaro förknippas politiken fortfarande med felriktade bidrag, slöseri med skattepengar, projektpolitik och identitetspolitiskt snömos.

Ett av alla feltänk är att skattehöjningar i alla lägen är bra för fattiga. Det finns inget solidariskt i att hårdbeskatta låginkomsttagare. Vänstertyckare som föraktfullt fräser "skitjobb" när de ska beskriva städjobb och liknande skulle behöva komma ner från sina höga hästar. Om förmögenhetsskatten gnälls det fortfarande att "jamen rika ska inte få vara så rika".
Men vem bryr sig, om samtidigt fattiga - i behov av offentlig sektor och att pengar stannar i landet - får det bättre?

Ett större bekymmer är att det offentliga tappar fokus och ägnar sig åt onödigheter. Slöseriet och projektpolitiken sticker i ögonen. Ett exempel - bland alla onödiga verksamheter, skrytarenor och påhitt - är den kontraproduktiva identitetspolitiken. Att dela ut resurser till minoritetsrepresentanter, invandrarföreningar och lokala projektanställda är i bästa fall verkningslöst.
Dessa "integrationssatsningar" borde läggas på traditionell socialpolitik, skolpolitik och så vidare. En arbetslös behöver naturligtvis ett jobb, inte en "integrationsåtgärd".
Det vore också öppet mål för svensk vänster att lyfta problemen med isolerande och segregerande friskolor.
Men då får man börja tala om de barn som far illa, och strunta i om friskolor gynnar eller missgynnar rika.

Det behövs fortfarande en bred och pragmatisk vänster som inte tappar fokus och klassperspektiv. Anledningen är enkel: Borgerliga politiker saknar i regel personlig erfarenhet av sociala problem och socialt utsatta områden
Men nu har Moderaterna redan två val i rad snott arbetarväljare som gillar arbetslinjen.
Folkpartiet har tagit röster från arbetarföräldrar som tröttnat på flumskolan. Småföretagare och städare, oroliga för att bli av med rut-jobb, lyssnar hellre på Centerpartiet. Och Sverigedemokraterna lockar till sig arbetarkillar.
Om inte fler ska fly gäller det att en framtida S-ledning inte beter sig som en snobbig politisk adel.