Jag fick nyligen en inbjudan till seminarium på Timbro. Rubriken löd "Friskolor utanför tullarna", vilket även är titeln på en rapport som ska släppas av tanke­smedjan. Ser man på, tänkte jag optimistiskt; äntligen ett borgerligt erkännande av friskolesystemets baksida? Vid en närmare titt handlade det om skolor i Bollnäs, Fagersta, Kalmar, Torsby och Älvkarleby.
Landsbygden ligger förstås utanför tullarna och är värd all uppmärksamhet, men det är typiskt att man duckar för de problem som finns närmast intill innerstaden.
Som Skolverket uttrycker det har många valfrihetsstudier visat på "segregerande tendenser avseende elevernas sociokulturella, prestationsmässiga och etniska bakgrund" till följd av fristående skolor. Trist nog engagerar det sällan friskolevänner.
När socialdemokraten Ardalan Shekarabi, på ett Timbroseminarium om integration, försökte problematisera utvecklingen beskrev han det bra. Han berättade om hur barnen i hans klass hade kommit från olika sociala klasser och bakgrunder, men att dagens elever går i mer segregerade skolor. Övriga deltagare verkade ointresserade.

I borgerliga kretsar finns på sin höjd synpunkter på vissa religiösa eller sektliknande skolor. Valfrihet är kretsens älskling, och kärleken ibland fullständigt blind.
Timbros Eva Cooper går så långt att hon förespråkar att hemundervisning av barn ska tillåtas med hänvisning till religion och filosofi. Hemskolning attraherar i huvudsak föräldrar som vill "skydda" sina barn från att lära sig om evolutionsteorin, demokrati, jämställdhet, och sexuell frihet. Så, en stilla undran; varför kämpa för föräldrars rätt att isolera barnen? För att det käckt kan kallas valfrihet?
Varje gång man antyder att friskolesystemet leder till ökad skolsegregation kontrar borgerliga debattörer genast med "friskolor leder till mångfald" och "förortsbarn kan ju komma in på välfungerande innerstadsskolor".

Men som alla vet är det ytterst få förortsbor som utnyttjar det fria skolvalet och skickar sina barn till innerstadsskolor. Och i praktiken är många friskolor inga mångfaldsparadis, öppna för alla. I stället för social och kulturell rörlighet cementeras segregation.
Ett aktuellt skräckexempel är den moderata riksdagsledamoten tillika tjänstlediga skolrektorn Abdirizak Waberis Römosseskolan.Skolan misstänks för att ha skickat ut flickor från klassrummen när de har mens. Det är märkbart tyst om Waberi från borgerligt håll. Här spökar en dos dogmatiskt friskolehyllande; hoppsan, friskolor spårar ur gång på gång men låt oss tiga eller säga några fina ord om mångfald så löser det nog sig!
I invandrartäta kommuner bildas till och med knattelag inom idrotten med tydliga etniska ramar. Harmlöst och gulligt kan tyckas, men vad händer när barn varken i skolan eller på fritiden får röra sig ur kollektiv som föräldrarna eller andra vuxna hänvisar till?

Det är en sak att vuxna väljer att bo i ett område där många delar ursprungsland, intressen eller social status. Ingen behöver bry sig; vi väljer och tar ansvar för våra val. Men barn? Då är staten inte alls så dum.