Gott så. Men snabbt blir samtalstonen uppskruvad; överdrifter serveras och offerkoftan åker på.
Berättelserna, som började utifrån diskussioner om Assange-fallet, spreds snabbt till pappersmedier, bloggar och även till TV. Medieforskare uttalar sig. Uttryck som "magiskt" och "historiskt" flimrar förbi på Twitter. Skribenter skriver att de är oerhört tacksamma för initiativet, och att de först nu vågar prata.
Att det ska krävas att några journalister på internet talar ut för att somliga ska våga prata om sex är sorgligt, men visst är det bra att det pratas.
Det borde finnas fler "prata om det". För dem som levt i missbrukar- eller misshandelsfamiljer, fattigdom eller varför inte för dem som lider av prestationsångest.
Att lyfta lock är nyttigt. Men trots att många av de aktuella sexberättelserna har något intressant att säga, befinner de sig inom strikt konsensus. Ingen avviker eller säger något kontroversiellt. Alla ska tycka "rätt", ingen får problematisera för mycket. Och som alltid när sex kommer på tal dyker den kvinnliga offerrollen genast upp.

Riktiga våldtäktsberättelser varvas med historier som "min lärare tog mig och min klasskompis på ryggen". En del handlar om att berättaren inte sagt ifrån, trots att han eller hon borde ha gjort det. Då handlar det inte längre om sexuella övergrepp, utan om usel självkänsla.
Gränser suddas ut och allvarliga trakasserier beblandas med anekdoter om slemmiga mediechefer som "tror att de kan få sex när de vill". Visst finns de, men det stämmer inte att det ger status eller är riskfritt att kladda på människor hur som helst. Speciellt inte för män.
När vänsterikoner hyllar och rentvår Assange, trots att de inget vet, finns det debattörer som reflexmässigt gör motsatsen och alltid ser kvinnor som utnyttjade.
En som satt fingret på offerskapet är Aftonbladets Katrine Kielos, som för några år sedan på sin blogg skrev att "En kvinna som rör sig i det offentliga rummet upplever dagligen hur hennes kroppsliga integritet kränks av blickar, händer och kommentarer."
Varför detta behov av nyanslösa överdrifter?

En annan flitig jämställdhetsdebattör, advokaten Claes Borgström, sa nyligen apropå våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange att folk kan ha svårt förstå att de utsatts för sexuella övergrepp.
"Det är ett stort problem i vårt samhälle och det kan vara svårt att bedöma vad som hänt om man inte är jurist." (8/12 Aftonbladet).
Uttalandet är märkligt, eftersom övergrepp tolkas subjektivt och ibland är svårbedömda. Vad får Borgström att tro att han vet bättre än de inblandade?
När de färdiga sanningarna präglar rättsväsendet får vi fall som med fotbollsmålvakten Magnus Hedman, som efterfestade förra vintern och hamnade i säng med en prostituerad utan att veta om att hon var det. Han betalade inte och såg ingen göra det, och rätten betonar det frivilliga i arrangemanget. Åklagaren hävdar att han måste ha insett att kompisen betalade för hans sex. Borde han det? Tja, kanske. Eller kanske inte. Är det då något som rättsväsendet ska ägna tid och energi åt? Jag tycker inte det.
"Prata om det" handlar inte om juridik och ska inte lastas för vad rättsväsendet har för sig. Men tesen är densamma; kvinnor förutsätts vara oskyldiga änglar, och den som pratar ska prata "rätt".