KURDER
Först ska nämnas att det händer att debattörer med till exempel iransk eller syriansk bakgrund misstas för att vara kurder. Själv har jag även en turkisk förälder. Föreställningen om "mediekurder överallt" kan med andra ord skena i väg.
Med det sagt: är det en slump att många tyckare med kurdisk bakgrund, i synnerhet unga kvinnor, hörs och syns? Kanske inte. Men det är inte nationaliteten i sig som förenar; det är erfarenheten av att vara barn till politiska flyktingar. Att uttrycka åsikter blir därmed naturligt. Det finns heller ingen motsättning mellan att växa upp med extremt konservativa normer och att göra motstånd mot desamma.

Dilsa Demirbag-Stens bok "Fosterland" sätter många pusselbitar på plats om hur drivkraften att göra motstånd kan växa fram ur en knepig uppväxt.
Inte bara en ekonomiskt svår uppväxt, utan också med krav på att vara en "fin och lydig flicka" som bär hela familjens anseende på sina axlar. Att gå emot den närmsta vuxenvärlden och bryta en förlovning som 14-åring är starkt.
Alla har inte behövt bråka på samma sätt. Mitt hår skulle snarare klippas pojkkort ("praktiskt"), jag uppmuntrades till att spela och döma fotboll, fick alltid åka på klassresor och det var en självklarhet att flytta hemifrån efter studenten. Mina föräldrar träffades när de studerade till lärare. Jag har knappt sett ett nomadtält.
Ändå finns det mycket i Demirbag-Stens bok som många - inte minst barn till flyktingar - känner igen. Föräldrar som försöker navigera sig i ett nytt land, den hyllade socialismen, miljonprogrammen, familjesammanhållningen, acceptansen för barnaga och patriarkala strukturer. Och framför allt: Känslan av att vara utanför allt det där normala, medelklassiga och svenska.

Att föräldrar som själva utsatts för våld och hot i hemlandet tar ut sin ilska inom familjen, i stället för att bearbeta trauman, är viktig att lyfta. Det är på tiden att också nya berättelser lyfts fram.
Tidigare har det duckats för så kallade känsliga frågor som "rör ickesvenskar". Evin Rubar - se där, ännu en journalist med kurdisk bakgrund - har i en dokumentär visat hur skolor nonchalerar barnmisshandel mot "mörka" barn. Skolan vill inte lägga sig i, har det hetat. Här måste det självklara markeras. Barnaga är fel och förbjudet, punkt.
I "Fosterland" är Demirbag-Sten som förr tidigt ute med att peta i tabubelagda ämnen, och gör det befriande rakt. Det värsta som kan hända en frispråkig debattör är kanske inte så farligt när allt kommer omkring.

Man kallas "hora" och "apa" av folk som knappt läser det man skriver. Eller varför inte "blattealibi" och "husneger" - populärt bland motdebattörer som inte tål att kvinnor med utländsk bakgrund har liberala åsikter eller "gifter sig vitt". Osmakligt, visst, men inte värre än så.
Kanske är det just avsaknaden av en strikt jante- och konsensuskultur som gör det okomplicerat. Det är inte hela världen om man inte är älskad av allt och alla.
Vad spelar det egentligen för roll? Man riskerar trots allt inte livet. Med föräldrar som har flytt för att få tala fritt är det svårt att förknippa tiga med guld.