Dilsa Demirbag-Sten. Foto: Roger Vikström
Dilsa Demirbag-Sten. Foto: Roger Vikström
Sakine Madon

Orädda kurdtjejer

Publicerad
Uppdaterad
"Hur kommer det sig att ni är så framgångsrika?" är en fråga jag ofta stöter på.
Med "ni" avses kurdiska tjejer som syns och tycker till i olika medier.
KURDER
Först ska nämnas att det händer att debattörer med till exempel iransk eller syriansk bakgrund misstas för att vara kurder. Själv har jag även en turkisk förälder. Föreställningen om "mediekurder överallt" kan med andra ord skena i väg.
Med det sagt: är det en slump att många tyckare med kurdisk bakgrund, i synnerhet unga kvinnor, hörs och syns? Kanske inte. Men det är inte nationaliteten i sig som förenar; det är erfarenheten av att vara barn till politiska flyktingar. Att uttrycka åsikter blir därmed naturligt. Det finns heller ingen motsättning mellan att växa upp med extremt konservativa normer och att göra motstånd mot desamma.

Dilsa Demirbag-Stens
bok "Fosterland" sätter många pusselbitar på plats om hur drivkraften att göra motstånd kan växa fram ur en knepig uppväxt.
Inte bara en ekonomiskt svår uppväxt, utan också med krav på att vara en "fin och lydig flicka" som bär hela familjens anseende på sina axlar. Att gå emot den närmsta vuxenvärlden och bryta en förlovning som 14-åring är starkt.
Alla har inte behövt bråka på samma sätt. Mitt hår skulle snarare klippas pojkkort ("praktiskt"), jag uppmuntrades till att spela och döma fotboll, fick alltid åka på klassresor och det var en självklarhet att flytta hemifrån efter studenten. Mina föräldrar träffades när de studerade till lärare. Jag har knappt sett ett nomadtält.
Ändå finns det mycket i Demirbag-Stens bok som många - inte minst barn till flyktingar - känner igen. Föräldrar som försöker navigera sig i ett nytt land, den hyllade socialismen, miljonprogrammen, familjesammanhållningen, acceptansen för barnaga och patriarkala strukturer. Och framför allt: Känslan av att vara utanför allt det där normala, medelklassiga och svenska.

Att föräldrar som själva utsatts för våld och hot i hemlandet tar ut sin ilska inom familjen, i stället för att bearbeta trauman, är viktig att lyfta. Det är på tiden att också nya berättelser lyfts fram.
Tidigare har det duckats för så kallade känsliga frågor som "rör ickesvenskar". Evin Rubar - se där, ännu en journalist med kurdisk bakgrund - har i en dokumentär visat hur skolor nonchalerar barnmisshandel mot "mörka" barn. Skolan vill inte lägga sig i, har det hetat. Här måste det självklara markeras. Barnaga är fel och förbjudet, punkt.
I "Fosterland" är Demirbag-Sten som förr tidigt ute med att peta i tabubelagda ämnen, och gör det befriande rakt. Det värsta som kan hända en frispråkig debattör är kanske inte så farligt när allt kommer omkring.

Man kallas "hora"
och "apa" av folk som knappt läser det man skriver. Eller varför inte "blattealibi" och "husneger" - populärt bland motdebattörer som inte tål att kvinnor med utländsk bakgrund har liberala åsikter eller "gifter sig vitt". Osmakligt, visst, men inte värre än så.
Kanske är det just avsaknaden av en strikt jante- och konsensuskultur som gör det okomplicerat. Det är inte hela världen om man inte är älskad av allt och alla.
Vad spelar det egentligen för roll? Man riskerar trots allt inte livet. Med föräldrar som har flytt för att få tala fritt är det svårt att förknippa tiga med guld.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Följ Expressen ledarsida på Facebook för tips om fler liberala ledare och krönikor.

Till Expressens startsida

Mest läst i dag