När mina föräldrar flydde till "Palmes paradis" började de om från noll. I världens bästa land förtrycktes inte arbetare. Här ställer sig minsann även doktorer i kön, precis som alla andra! konstaterade de entusiastiskt. På nätterna delade de ut Upsala Nya Tidning, på dagarna gick de på Svenska för invandrare.
Några år efter ankomsten skulle en ensamstående förälder med tre barn få det hela att gå ihop.
Vi borde sannerligen ha gått på bidrag i perioder under min uppväxt, med svenska mått mätt. Men icke: här gällde det att stå på egna ben. I trettonårsåldern fick jag äntligen döma fotbollsmatcher på fritiden och många jobb har det hunnit bli sedan dess.
För snart tio år sedan, utan att känna en enda journalist, fick jag till slut en krönikeplats i en gratistidning. Så är det för de flesta av oss, envishet och slit lönar sig.
Min historia är långt från unik. När OECD tidigare i år jämförde social rörlighet toppade Kanada, Australien och de nordiska länderna. Sverige hamnar förvisso efter övriga grannländer, men på det stora hela ligger vi bra till.
Vi klår landet med The American Dream, som i sin tur inte är lika cementstelt som exempelvis England och Italien.
Ett generellt och bra utbildningssystem är a och o för den sociala rörligheten. Därför är det så sorgligt att många barn i svenska för-orter går ut skolan utan betyg och senare hamnar i arbetslöshet.
Segregationen, som späs på av friskolesystemet, sätter sina spår.
Läxhjälp efter ordinarie skoltid, eller projekt som "Berättarministeriet", vars syfte är att få barn att berätta och skriva mer, är guld värt. Lägre klasser som sådana är inte problemet: bristen på möjligheter är det.
"Du har fått allt serverat på silverfat", fräser ofta mina kritiker när jag skriver om bortskämda studentrepresentanter eller att folk måste ta eget ansvar för sin ekonomi. Nja, det är snarare bristen på silverfat som förklarar åsikterna i mitt fall.
Att påstå att svenska studenter lever i misär, eller att kroppsarbeten är skitjobb per se, är att inte ha sett mycket här i livet.
För att inte tala om alla märkliga fattig- domsskildringar i medierna, som går ut på att utmåla den som inte har råd med märkesjeans eller osten på Seven Eleven, som utsatt.
Det är just därför journali- stiken måste breddas.
Jag kan framöver inte påstås ha stenkoll på miljonprogrammen med hänvisning till var jag har bott, eller tala för lågavlönade för att jag haft den erfarenheten.
Det finns redan för många som tar plats i debatten i stället för att direkt berörda får höras.
Kulturskribenten Per Wirtén skrev en hel bok ("Där jag kommer ifrån") efter att ha bott på min gata i Flemingsberg i två år under sin studietid för trettio år sedan.
Det säger något om läget i svensk journalistik. Mediechefer behöver inse att det finns fler att rekrytera än kompisar och kopior.
Usel kollektivtrafik i för - orten är det främsta skälet till min flytt. Om det lär jag tjata även framöver.
Men om flytten får mig att skriva spaltmeter om surdegar, RUT-avdrag och hipstertrender?
Påminn mig då om att säga upp mig.