Kvinna efter kvinna försvinner, medan partiledningen låtsas som om det regnar. Efter valet 2002 sa den dåvarande partiledaren Bo Lundgren att moderatkvinnor tog plats "utan kvotering", när valberedningen föreslog nästan dubbelt så många kvinnor som män till partistyrelsen. Det var då det. Att duktiga kvinnor tar sig upp och stannar kvar tycks i dag inte lika viktigt som snyggt paketerade jämställdhetsbudskap.
Ledande moderata män kommer gärna ut som feminister. Statsministern själv åker landet runt för att träffa sjuksköterskor och kvinnor som lever i hederskultur, partisekreteraren är plötsligt ett fan av kvotering till bolagsstyrelser.
De ska föreställa superfeminister som bryr sig om och prioriterar så kallade kvinnofrågor.

Frågan är bara när partiledningen ska sopa framför egen dörr. Kvinnor som Maria Borelius, Cecilia Stegö Chiló, Ulrika Schenström och nu Axén-Olin har lämnat partiet utan att det verkar engagera Reinfeldt & Co det minsta. Män som Anders Borg, Sven Otto Littorin, Tobias Billström och Schenströms efterträdare HG Wessberg sitter däremot tryggt kvar, trots att de har gjort sig skyldiga till samma slags "brott" som kvinnorna som tvingats avgå.
Man måste vara blind om man missar mönstret. Och man är varken en bra chef eller särskilt jämställd om man duckar när dreven drar igång mot kvinnliga partikamrater och ministerkollegor. Visst spelar många journalisters besatthet av att sätta dit kvinnliga politiker en roll, men partiledningens hantering ser inte bättre ut för det.
Axén Olin svarar på frågan om varför Reinfeldt inte hört av sig med det diplomatiska "han har nog inte hunnit". Det var det löjligaste.
Har han ett så tight schema att han inte ens hinner slå en signal kan han säkert delegera några av sina uppgifter till ministrar och sekreterare, som ständigt skickar meddelanden på Facebook och uppdaterar Twitter.
När jag ringer M-kvinnornas ordförande, riksdagsledamoten Magdalena Andersson, säger hon att det är "hemskt tråkigt att Kicki slutar" och att pressen mot kvinnor - särskilt om de har barn hemma - är hård.

När Ulrika Schenström tvingades avgå skrev Andersson på sin blogg att hon inte tror att en man i samma situation hade fått avgå. Det är ingen djärv gissning.
"Jämställdhet kommer inte alltid i en förpackning man känner igen", skriver Åsa Sandell apropå att hennes amerikanska manager - "knappast en liberal eller intellektuell typ" - reagerar på att svenska journalister hakar upp sig på att Sandell är kvinna och inte en boxare i första hand. För managern är kompetensen viktigast, för journalister i "världens mest jämställda land" att hon är kvinna. Just nu beter sig moderaternas partiledning som den sistnämnda gruppen.
De pratar mycket om jämställdhet men är usla på att praktisera det. Resultatet av sådant beteende i politiken? Kvinnor lämnar tunga, traditionellt manliga poster.
Kvar blir "stjärnor" som folkpartiets Solveig Hellquist, socialdemokraternas Monica Green och moderaternas Sofia Arkelsten, vars hjärtefråga tycks vara att göra om moderaternas partisymbol till en morot.