FÖRMYNDERI

Efter att ha läst debattören Mattias Svenssons bok "Glädjedödarna" är det nämligen svårt att tillfredsställa överjaget.
I stället för ytterligare en tradig högerbok om marknadsekonomins förträfflighet handlar "Glädjedödarna" (Timbro förlag) om friheten från pekpinnar.
Och gissa om den behövs; när vi suckar åt talibaners försök att förbjuda dans och nöjen är det lätt att glömma vår egen historia av förmynderi.
För decennier sedan ansågs dansen, av läkare och politiker, vara hotet som skulle leda "folkmoralen" i diket. Makarna Myrdal inspirerade i "Folkhemmet".
I mitten av 90-talet slog politiken inte till mot rejvklubbar som Docklands enbart för att hitta knark, utan även för att kontrollera att det inte dansades.
Frågorna Svensson ställer är relevanta i all sin enkelhet: Varför krävs det till exempel tillstånd för att dansa?

Vem kom på tanken att det måste serveras mat för att människor ska få samlas och dricka sprit? Det finns sällan bra svar, vilket säger något om förmynderiets genomslag och bristen på ifrågasättande. Ingen makthavare vill verka slapphänt mot ohälsan och farorna; här råder konsensus och rättning i ledet.
Ibland blir det skrattretande. Som när en mamma i Kalmar fick för sig att hennes barn kan tugga på gungor och få i sig farligheter.
Frågan utreddes: risken att bildäcksgungor ska vara farliga existerar inte. Ändå förbjöd kommunens politiker, från höger till vänster, däckgungorna och fina rubriker blev det i tidningen. Exemplen på liknande "omsorg" av de arma medborgarna är många.

Att barn på det stora hela behöver restriktioner och gränser är klart, men för somliga blir människan aldrig myndig. Det finns gnällspikar som till och med protesterar mot att äldre på äldreboenden ska kunna smutta på ett glas vin till maten.
"Onödig utredning!", skrev IOGT-NTO reflexmässigt i ett pressmeddelande när frågan skulle utredas. På organisationens blogg klagades det över att förslaget inte kommer att sänka totalkonsumtionen - vem bryr sig? - och det undrades varför lite dricka skulle bidra till ett värdigt åldrande.
Tja, vad sägs om att äldre ska respekteras och få göra som de vill? Låt dem festa dygnet runt om de så orkar och önskar.

Klassaspekten ska inte heller förringas; Svensson kallar med rätta medelklassen för förmyndarklassen. Den väluppfostrade, välinformerade och bildade klassen uppfostrar med glädje lägre socialgrupper.
När offentliganställda inte ens ska få röka på sina raster är det den övre klassens pekpinnar som viner.
Politiker och journalister talar gärna varmt om fattiga mammor, men när den ensamstående offentliganställda morsan ska ta några bloss på blendciggen, ja då vet hon plötsligt inte sitt eget bästa. Då rycker "de sofistikerade" in, förbjuder och visar vägen.

Eller ta bara den nya medelklasstadsdelen Norra Djurgårdsstaden i Stockholm, tänkt för boende som inte bara ska leva klimatsmart, utan även med rätt livsstil. Borgerliga politiker är pådrivande bakom denna bisarra satsning.
Svensson gör sitt yttersta för att bevisa hur fel glädjedödarna har när de slänger sig med osaklig statistik och uppblåsta hot.
Men som han själv påpekar kokar det hela ner till frihet: det är en mänsklig rättighet att göra precis vad fan man vill med sitt liv.