Det är svårt att missa dessa rubriker och påståenden som florerar i tidningar, på insändarsidor och i bloggossfären just nu. I synnerhet när man själv har arbetarbakgrund.
När jag var fyra år bestämde sig mina fackligt engagerade föräldrar för att flytta till Olof Palmes socialdemokratiska paradis.
Från dag ett gällde det att göra rätt för sig; Upsala Nya tidning skulle delas ut på nätterna och svenska skulle läras på dagarna. Medan föräldrarna var goda medborgare dygnet runt ägnade jag tid åt en av mina ytterst få ägodelar – en ljudbok med sagan om

Robin Hood, som jag lyssnade på om och om igen.
När Robin Hood nämns i dag beskrivs han som någon som tar pengar från ”rika” och som gärna höjer skatter.
Vänsterpartister som reagerar mot regeringens skattesänkningar skriver exempelvis: ”Vill vi leva i ett land med omvänd Robin Hood-moral, det vill säga: Ta från de fattiga och ge till de rika?”.
Snäppet argare låter ”...en rak höger mot de redan utsatta och mer till de redan rika! En omvänd Robin Hood-politik är ett faktum!”, från signaturen Ola Sjöberg (Katrineholmskuriren 14/8 -07).
Ni förstår läget, när en skatt döps efter Robin Hood och när riksdagspartiet som kräver högst skatter häromåret hade en affischkampanj med texten ”leve Robin Hood”.

Exemplen är många – på hur missuppfattad Robin Hood är. Dags för en påminnelse för alla sagoskolkare: Robin Hood tog inte planlöst pengar från folk som råkar ha pengar.
Han tog pengar från staten, en stat som orättfärdigt hade drivit in medborgarnas pengar, som han sedan gav tillbaks till medborgarna. Att stjäla från privatpersoner som har slitit för och förtjänat sin egendom är något helt annat.
Tvärtom skulle Robin Hood troligtvis ha reagerat på att svenska låginkomsttagare beskattas hårdast i världen, att det förs diskussioner om det ”lönar sig att arbeta”.
Över hälften! – nära tre av fem intjänade kronor går i skatt.

Tanken är förvisso god: vi vill ha en fungerande välfärd. Men en bra välfärd är inte synonymt med ständiga skattehöjningar. Kostsam byråkrati, så många myndigheter att antalet inte ens går att fastställa och andra exempel på skatteslöseri, är inte tecken på att staten har för lite stålar.
Snarare ger det signaler om att pengarna går fel. Trots det finns det politiker, Lars Ohly senast, som understryker att ingen grupp bör undantas från höjda skatter, inte heller låg- och medelinkomsttagare.
Paradoxalt nog är det just det som är omvänd Robin Hood-politik; att ta från arbetare för att smeta ut pengarna i den uppsvällda Kronan.
Det har mycket lite med ”rättvis revolution” att göra. Civil olydnad mot en skurkstat som skinnar befolkningen är rätt alla gånger. Det är inte att kasta sten på affärer och företag, att tutta eld på bilar och egendom tillhörande förortsbor, med jämna mellanrum i europeiska städer. För att ”politikerna är dumma”.

En exkommunist sa nyligen till mig att ”Det är konstigt att vänstern tycker att det är moraliskt riktigt att leva på andra, och att de rättfärdigar så höga skatter från folk med låga inkomster”.
Personen i fråga har ju helt rätt: skattehöjarpolitiker och stenkastare har ideologiskt mer gemensamt med lipsillen Prins John som brandbeskattar folket, än vad de någonsin kommer att ha med Robin Hood.