Åtminstone om man ska tro feministiska debattörer. I tider av ekonomisk kris tycks feminister hylla altruismen mer än någonsin. De borde göra precis tvärtom.
"Ska feminismen innebära att kvinnor blir som män?", frågar skribenten Lisa Irenius i en notis i onsdagens DN Kultur, apropå att jag har skrivit att egoism bland kvinnor skulle gynna jämställdheten (Bang, nr 4/08).
Ja, jag tror att kvinnor borde överge altruismen - sluta offra sig för andra. Och därmed bli "som män", om man vill uttrycka sig så.
I feministiska kretsar låter det annorlunda.
Nina Björk beundras för sin antiliberalism och antikapitalism. Marknaden kan inte fungera effektivt utan altruism, hävdar Katrine Kielos i samma anda.
I "Bitterfittan" tycker Maria Sveland inte att egoism - som hon ser som manlig - "känns kul", och feministiska konsumtionskritiker får ångest över att ha för mycket pengar och för fin bakgrund.

Att konservativa debattörer tycker kvinnlighet är "mjukt", omhändertagande och inte har med siffror att göra, kan man vänta sig. Om maken ska fixa familjens inkomst finns ingen anledning för kvinnan att vässa armbågarna och jaga kapital.
Men att "radikala" feminister så okritiskt omfamnar ett ideal som går ut på att offra sig för andra? Fullständigt obegripligt.
Såvida de möjligen inte är mer socialister än feminister; att socialister predikar ekonomisk altruism är en självklarhet. Men särskilt jämställdhetsfrämjande är det knappast att skambelägga egoismen och göra den manlig.
Hur är det tänkt att kvinnor ska kräva högre löner, skaffa sig kapital och därmed ekonomisk frihet, utan någon som helst egoism?
Många feminister ältar gärna att kvinnor är ekonomiskt beroende offer, men tycks samtidigt ointresserade av någon egentlig ekonomisk frigörelse.
Det klagas alltjämt på att kvinnor utbildar sig mer men tjänar mindre, men varför så överraskade? Det är ju flitigt, kvinnligt, att utbilda sig, men fult och manligt att kräva betalt, prioritera sig själv och tjäna mycket pengar.
Debattörer som annars är duktiga på att ifrågasätta könsroller reagerar plötsligt på att kvinnor, i relationen till pengar, skulle kunna tänkas bli "som män". Synd, tycker jag.

Vilken feministisk frigörelse har inte varit egoistisk? Nämn en. Abort är egoistiskt, att ta ut skilsmässa eller rymma från en familj med en idiotisk syn på heder likaså. Det är handlingar utförda av kvinnor som tänker på sig själva, och tur är väl det.
Lisa Irenius skriver att jag "har ett par poänger, inte minst att kvinnor borde, liksom många män, våga begära högre lön. Men att allmänt hylla egoism är problematiskt."
Jag är inte förvånad över det sista, men undrar ändå hur det i feministiska kretsar kan ses som suspekt eller problematiskt att hävda att kvinnor borde tänka på sig själva i första hand.
Altruism har aldrig lett till jämställdhet. Egoistiska kvinnor ser däremot till att inte viga sina liv åt att tillfredsställa andra. Och egoister låter sig, till skillnad mot altruister, inte förtryckas.
Det är inte egoismen som i kristider borde ge feminister hjärtklappning. Kvinnors brist på egoism borde däremot alltid få varningsklockorna att ringa.