Piratpartiets Rick Falkvinge i spetsen ropar att "Etablissemanget och politikerna har förklarat krig mot hela vår generation!" och applåderas av de yngre anhängarna.
En konservativ musikbransch, en övertro på regleringar, censuriver eller statskramande i största allmänhet är vi många som ogillar. Staten tar det mesta av vår lön och leds av politiker vill kontrollera vad vi stoppar i oss, vad vi säger eller har för privat moraluppfattning.
Så vill folk misstro politiker och stat - kör på.
Men många av tangentbordskrigarna får Jehovaaktivisterna vid min pendeltågsstation, med sina "VAKNA!"-broschyrer, att verka ha stenkoll på världen.

Jag har integritetskämpar i bekantskapskretsen som numera endast betalar kontant, för att ingen ska kunna spåra dem via kontokortet. Det värsta som kan hända är förmodligen att matbutiken skickar hem skräddarsydda rabattkuponger, men här gäller det ändå att ta på sig mörka solglasögon och vara en "medveten" very important person. En som "vägrar övervakas".
En del oroar sig för att staten vill ha information om i vilken tunnelbanestation i Stockholm de lämnar eller stiger på tunnelbanevagnen.
Det är en djup integritetskränkning att det finns kameror på tuben, viskar de med darrande röst. "Man ska kunna bli avstängd från nätet utan rättegång om EU fattar fel beslut", påminner de om i nästa ansträngda andetag. Som om det vore en nyhet. Det har man kunnat bli länge.
Ring upp din internetleverantör och förklara att du surfar barnporr så ska du se vad som händer.

När kammarrätten förra året sa nej till förslag på nya kameror i centrala Malmö hurrades det i bloggosfären, domen kallades "en integrationsseger". Minsta lilla kamera i syfte att få ner sabotage eller våldsbrott tycks ses som hot mot det öppna samhället. Proportioner verkar ointressant.
När kameror monterades på Möllevångstorget i Malmö minskade antalet polisanmälda våldsbrott med över 50 procent och egendomsbrott, alltså stöld och skadegörelse, med över 30 procent. Är det helt oviktigt?
Klart att kameror inte löser "allt", det påstår ingen heller. Men den som på allvar känner sig förföljd gör bäst i att akta sig för affärer, arbetsplatser och gå utomhus över huvud taget.
Ett första steg kan vara att inte fläka ut privatlivet på bloggar, Facebook och andra internetforum.

I dokumentären "Who really runs the world?" testar två psykologer en grupp människors inställning till konspirationsteorier. De som i allmänhet inte litar på sin omgivning tror att staten vill använda den nya tekniken för att övervaka medborgarna överallt.
Slutsatsen psykologerna drar är att teorierna om den ständiga övervakningen fyller en psykologisk funktion.
Det är just dessa psykologiska, närmast religiösa, vibbar jag får när vuxna fullt friska så kallade nätaktivister påstår att de vet hur det är att "vara hotade" och "i krig".
Visst har många IT-kunniga och integritetsintresserade - en del aktiva i "nätrevolutionen" - en hel del viktigt att säga. Kritisera en stat som gärna pillar i folks privatliv, skaka gärna om de etablerade partierna.
Men krigsretoriken förlöjligar, och sekterismen skymmer sikten.