De senaste i raden av upprörande karikatyrer är konstnären Lars Vilks teckningar av profeten Muhammed som rondellhund. Varken konstskolan i Hamburgsund eller en hembygdsförening i Värmland har vågat ställa ut teckningarna.
Även myndigheter och många privatpersoner är tydligen inne på samma spår: visa inte! Inte för att teckningarna är fula eller dåliga, utan på grund av risken för våld och – tadaam – för att grupper kan bli kränkta.

Men hallå, vänta nu lite. En konsthögskolas uppgift är just att värna den fria konsten, inte att ducka för kontroversiella frågor. Om det nu finns risk för våld är det en fråga för polisen. Och frågan är vad som i-n-t-e kan vara kränkande i dag?
Folk kränks ju så mycket att det knappt är möjligt att inte tillhöra en grupp som anses vara kränkt.
Vi har kristna som reagerar mot Jesus som bög; nyligen ledde en Ecce Homo-utställning till slagsmål och försök att bränna ner Jönköpings kulturhus. Det finns feminister som kränks av reklam, män som kränks av att kallas djur. En del homosexuella vill se inskränkta pastorer bakom lås och bom, och antireligiösa kränks av biblar på hotellrum.
Karikatyrer, konstnärer, ståuppkomiker, svarta och glittriga glassar, reklam, böcker, you name it – farorna sägs finnas överallt.
Alla kränks ju av något. Ska man rätta sig efter alla som tror sig ha immunitet mot kränkningar har man inte mycket till demokrati kvar.

Då säger tyckare som tror sig ha tänkt ett extra varv sedan Jyllands-Postens karikatyrer att ”man ska kunna sparka uppåt men inte få kränka svaga!”. Men vem avgör då vem som är svag, och vad som är en kränkning när folk kränks för nästan vad som helst?
Gissa exempelvis vad alla människor som har flytt från religiöst förtryck i Mellanöstern tycker om förbud mot islamkritik. Inget jubel här inte.
Och de muslimer och andra minoritetsgrupper som får klappar på huvudet genom välmenande censur, som säger att de inte klarar av att hantera ett fritt samtal, vem tänker på dem? Den sortens dumförklaring – lugn, lille vän, vi censurerar! – är inte respekt, utan just en rejäl förolämpning.
Alla håller inte med mig, somliga ser minsta lilla religionskritik som en allvarlig kränkning.

Nå – så vems kränkning ska gå före vems? Ska vi inrätta en tjusig lista på kränkta grupper, som ger den som ingår i flest grupper mest kränkthets-poäng? En lista på kränkande begrepp och teckningar?
Ni hör förstås hur dumt det låter. Det finns bara en lösning: låt konsten och debatten vara fri.
Ni som känner er kränkta, skriv en insändare och argumentera för en åsikt. Eller tala ut hos en vän, bojkotta varor eller bränn en dansk flagga eller två.
Kränk tillbaks! Men tro inte att sårade känslor och ilska är argument eller skäl för censur och förbud.

Ändå är det dumt nog just hot och ”sårade känslor” som i allt högre grad styr vad som får uttryckas i det offentliga. Medan tyckare, konstnärer och andra tiger styr de som skriker högst och hotar mest. Salman Rushdies kloka ord kan inte sägas nog för ofta; ”Vad är yttrandefrihet?
Utan friheten att förolämpa, upphör den att existera”. Tänk på det när alla kränkta grupper är i farten.