STALKNING

Själv har jag haft tur, men var och varannan person i bekantskapskretsen vittnar om människor som inte tvekar att trakassera dem. En kvinna skrev nyligen till mig att hon fått "spikar i däcken, anonyma kärleksbrev och underkläder med posten." Flera manliga vänner har plågats av gamla ex eller chefer.
Andra vittnar om falska sexkontaktannonser som någon lägger ut med deras foto, tidigare partners lägger ut nakenbilder på nätet, en del får nattliga samtal och ytterdörren nedklottrad.

Det första jag undrar är: vad är det för typer som har tid att ägna sig åt dessa ofta avancerade handlingar? Min andra tanke är: sätt dit dem som går för långt. En stalkare är väldigt svår att avslöja direkt, eftersom "vem som helst" kan ha några skruvar lösa.
Tydligen blir hundratusentals förföljda varje år. Tusentals får besöksförbud, många av dem struntar i det. Med det nya förbudet blir Sverige först i Europa med att införa fotboja på stalkare, något som verkar fungera ganska bra i USA.
Det finns naturligtvis olika "grader" av förföljare och kaninkokerskor; en del är tokiga i kändisar, andra trakasserar helt okända eller sina bekanta. Många är socialt kompetenta i övrigt.

Och man behöver inte ha gjort något dramatiskt för att få en förföljare.
DN:s harmlöse politiske redaktör Peter Wolodarski har enligt sajten Realtid haft en okänd man, som låtsats vara kvinna, på halsen i några år. Fallet ledde till domstol med böter som straff. Man undrar hur förföljaren tänkte i det fallet: "Ledarskribenten är för euron och tar avstånd från den Nordkoreanska regimen, honom måste jag förfölja!"
Från politiskt håll talas det nästan uteslutande om kvinnor som blir förföljda. Det hörs på justitieminister Ask (M) och exempelvis Hillevi Larsson (S) skriver en motion som enbart utgår från att mannen är boven och kvinnan offret. Men om kvinnor får för sig att förfölja sina medmänniskor, vore inte fotboja och straff lika befogat då?
Klart det vore.

Ändå verkar det finnas en utbredd föreställning om att så kallade kaninkokerskor inte är lika farliga. Att de inte är lika många.
Jag tror inte att det stämmer, utan hör ständigt talas om halvtokiga kvinnor. Dessa kvinnor har varit till synes "normala", med bra jobb. Till en början verkar de inte alls konstiga. Men vips förändras deras beteende och en trevlig kontakt är plötsligt något helt annat. En del tar det i stället steg för steg och passerar sakta gränsen för vad som är okej.
Stalkern får så småningom panik när han eller hon inte får uppmärksamhet och totar gärna ihop historier när någon konfronterar.
I bästa fall lugnar personen ner sig.

Via sociala medier som på Facebook kan man numera lätt luska ut vad människor gör och vilka de umgås med, huruvida de är "in a relationship" och mycket annat. Den som vill, ser till att hitta all info som går att finna.
Den nya lagstiftningen, som är tänkt att införas om ett år, kan säkert hjälpa lite.
Ni som plågas: försök ignorera så gott det går. Ni som trakasserar folk: märker ni inte att ni beter er helt galet? Skruva fast skruvarna eller be om hjälp.