Sinsemellan är de ganska olika. Medan Irshad Manji är troende och tolkar islam liberalt, går Hirsi Ali hårdare fram. Jag delar Hirsi Alis ateism, men föredrar Manjis mer toleranta syn på islams roll i fria samhällen.
"Jaså, jag trodde att du var mer hatisk mot islam", sa en etablerad svensk redaktör som ringde mig för en eventuell intervju besviket.
"Du har ju skrivit så mycket om yttrandefrihet", lade han till. Som om man måste avsky en religion för att man försvarar rätten att publicera Muhammedkarikatyrer, rondellhundar och det mesta som olika grupper säger sig kränkas av. Svart eller vitt: är du för yttrandefrihet är du inte bara emot fundamentalism, utan en hel religion. Visst, alla kategoriserar vi. Men skulle då en person som däremot inte hatar islam - förslagsvis en muslim - med nödvändighet vara emot yttrandefrihet?
Debattens brist på nyanser har gjort sig påmind de senaste dagarna när poeten Mohamed Omar plötsligt kommit ut som islamisternas etablerade språkrör i Sverige. Omar vill inte vara "en arrogant kolonialist" som påtalar förtrycket mot homosexuella och andra grupper i "demokratin" Iran, sa han i P1:s "Studio Ett".

Härom året drog sig Mohamed Omar tillsammans med Sekulära muslimer, som verkar vara ett enmansnätverk, ur planen att ställa ut konstnären Lars Vilks teckningar av rondellhundar. Orsaken påstods vara att Vilks ritat en judesugga. I dag yrar samme Omar om att mäktiga sionister styr samhället och medierna.
I veckan har också islamkritikern Ayaan Hirsi Ali gett sin syn på islamistisk fundamentalism. Per Ahlmark - som i torsdags firade sin 70-årsdag med ett seminarium om demokratins utmaningar och hot - presenterade Hirsi Ali som sin hjältinna. "Vi agerar för att hindra ungdomar att bli nazister och extremister av olika slag, men låter muslimska ungdomar indoktrineras i religiösa friskolor i segregerade förorter", sa Hirsi Ali under sitt anförande. I det har hon alldeles rätt.
Fundamentalister flyttar fram positionerna där det går. Röster i FN vill efter karikatyrbråket "hindra religionskritik" - läs; hindra kritik mot islam.
Välmenande kulturrelativister instämmer. De verkar tro att muslimer per automatik inte kan hantera demokrati. Ibland försvarar de fundamentalister utan att blinka.

Är det därmed sagt att Hirsi Alis ståndpunkt är problemfri? Långt ifrån. Hon och en del av hennes anhängare blandar lättvindigt ihop islam och islamism. Som om religionen för miljontals muslimer inte är mer än fundamentalism. I en tidigare intervju i amerikanska Reason, en libertariansk tidskrift, lyckas Hirsi Ali inte ge ett rakt svar på varför muslimer inte ska få bränna "våra flaggor", samtidigt som vi ska få rita Muhammedkarikatyrer. Nu backade hon från påståendet när jag frågade henne i torsdags. Det är bra, men samtidigt undrar jag varför vanligtvis ideologiska liberaler inte reagerat när hon slirat med en så grundläggande princip som yttrandefriheten.
Det är förstås enkelt att som Mohamed Omar och hans likar på andra sidan islamdebatten "bli radikal" och enögd.
Antingen är Iran en demokrati och Hamas en finfin organisation, eller så är Guantánamo en förträfflig idé. Men var får moderata muslimer och andra demokrater plats i en så svartvit debatt?