Röster höjs för ökade bidrag, men det är sällan lösningen. I medier har det bråkats om relativ eller absolut fattigdom och vältrats i sentimentalitet.
Ett evigt problem i samhällsdebatten är att fattiga - riktigt fattiga - av olika anledningar inte kommer till tals.
Journalister utan erfarenhet av ofrivillig fattigdom får därför beskriva sakernas tillstånd. Ett exempel är Jessica Ritzén som bloggade på Aftonbladets "fattigbloggen" - där hon klagade på att man som socialbidragstagare (hon testade kort period) inte har råd att köpa ost på 7Eleven bara sådär.
I ett aktuellt nummer av tidningen Stockholm City intervjuar Ritzén en arbetslös kvinna som bor i närförort. Tanken är att beskriva inkomstklyftor och fattigdom.
Intervjupersonen berättar bland annat att hon "kan bli avundsjuk när folk kan köpa en bh för 500 kronor."

Man kan förstås få vara sotis på vad som helst men jag kan inte låta bli att tänka; vad är det för personer som köper bh för 500 spänn? Om det är någon tröst är vi väldigt många som aldrig skulle få tanken att köpa en bh för så mycket pengar. Det är inget konstigt. Och gissa vad; det är inte ens synd om oss som aldrig köper märkesunderkläder.
Jag tvivlar inte på att exempelvis Ritzén träffar människor som har det illa ställt, men det finns en tendens - inte minst i tidningar som denna - att hoppa över den värsta fattigdomen.
Att någon inte kan köpa dyra plagg är, hör och häpna, inget allvarligt samhällsproblem.

När jag växte upp med ensamstående förälder och syskon var det inte tal om veckopengar eller nya kläder. Man fick ständigt låna trasiga skridskor eller ihåliga lånestövlar som läckte vatten - om man alls hade råd att följa med på klassutflykten. Ibland saknades bröd i frysen att göra matsäck av. I tonåren kunde man äntligen börja tjäna pengar på egen hand.
Barn som lever fattigt behöver ordentligt och riktat stöd.
Att bara tänka i termer av "mer bidrag till fattiga" (fattiga föräldrar) låter ädelt i många öron, men hjälper ofta inte ett skvatt.
Ta gruppen fattiga skuldsatta till exempel. De obetalda räkningarna handlar i första hand inte om mat eller boende, utan om mobiltelefoni och konsumtionsvaror.
Ofta spökar problem under ytan; dålig självkänsla, stress, konflikter, missbruksproblem eller helt enkelt dålig kunskap eller oförmåga att hantera pengar. Då kvittar det med lite mer eller lite mindre i kronor och ören. Det kommer inte lösa problemen.
Den som vill komma åt barnfattigdom gör därför bäst i att diskutera riktade stöd direkt till barnen.

Skolan får till exempel aldrig nonchalera barn som inte får pengar hemifrån. Finns det så få som ett barn i klassen som inte har råd med en skolaktivitet är det ett fattigt barn för mycket.
Klassen får spara ihop tills alla har råd. Om alla barn inte har bra datorer eller internet hemma, varför inte utöka exempelvis öppet-
tiderna på biblioteken eller i skolornas datorsalar? Extra läxläsning för barn som inte har föräldrar som förmår att hjälpa dem?
I det längre loppet gäller det att satsa på utbildning och arbete. Storstädernas olika delar behöver växa samman och integreras.
När barn från olika klasser aldrig möts - utan delas upp i olika friskolor - är det inte konstigt att många saknar förståelse för hur det är att växa upp utan pengar.
Men att bara prata om höjda bidrag till familjer mildrar möjligen tyckarkårens eller politikernas samveten. Om fattigdom och barnfattigdom ändå vore så enkelt. Det är det inte.