Där jag bor - i ett stort bostadshus i en Stockholmsförort - tillåts kamphundar. Det finns några flåsande jyckar som man ibland måste åka hiss med, eller väja för vid porten. Nästan alltid är det unga killar som äger dem. Om de boende i bostadsområdet fick bestämma skulle, gissar jag, minst 99 procent vilja slippa dessa hundar. Inte minst barnfamiljer.
Den 1 juli förbjöd danska folketinget tretton olika raser. Valpar födda efter ett visst datum måste avlivas. Import och avel av kamphundar är olagligt. Inspirerad av danskarna uppmuntrar nu kommunminister Mats Odell (KD) bostadsbolagen att förbjuda kamphundar i sina kontrakt. Om det inte händer vill KD följa Danmark och lagstifta om saken.
Odell konstaterar att hundarna är ett säkerhetsproblem. Men problemet är inte nytt; redan för tio år sedan skrev jag om kamphundarna och lagstiftningen. Ungdomar har länge haft hundarna som statussymboler och för att skaffa sig "respekt" (en livrädd omgivning). Dessvärre skiftar inte det här "hundmodet" lika snabbt som hundmodet skiftar för Paris Hiltons fans.
Somliga kamphundsfantaster varnar för "hundhatet" så fort man antyder att kamphundar inte har i bostadsområden att göra. De upprepar att det är ägarna som är felet, inte hundarna. Ja, självklart är det ägarna som är problemet. Men används hundarna som vapen, för att skrämma och skada andra, spelar det ingen roll - hundarna blir ett problem.

Därmed inte sagt att det danska rasförbudet är vettigt. Gränsdragningen är svår. Si och så många procent av en hund kan vara av en "tillåten" ras, medan resten av en hund är "otillåten". Kamphundarna är just mixade. Och lilla chihuahuan är till exempel väldigt aggressiv, men utgör ingen större fara för det. Förbud av raser är både svårtillämpat och svårkontrollerat. Halvkriminella kommer förmodligen ändå att smita förbi reglerna och köpa förbjudna rasblandningar på Blocket.

Folkpartisterna Mathias Sundin och Peter Kjällkvist föreslog nyligen licenskrav för farliga hundar (SvD 5/7). För att få ha giftorm krävs till exempel tillstånd hos jordbruksverket. Det kan vara en väg, men om någon lever harmoniskt med sin aggrohund i en öde stuga får han eller hon gärna göra det i fred. Problemet är att aggressiva kamphundar - ofta uppfostrade av minst lika problematiska ägare - strosar runt i miljonprogrammen.
Att lagstifta för lagstiftandets skull blir aldrig bra. Sedan två år är det möjligt att ålägga en hundägare hundförbud. I exempelvis Skåne anmäldes i fjol 670 hundägare. Ingen fick hundförbud. Betyder det att det saknas olämpliga hundägare där? Inte alls.
I stället för luddig lagstiftning och totalförbud är det bättre att lösa problemen där de finns. Det är därför bra att bostadsbolagen uppmanas att ta sig i kragen. Bostadsrättsföreningar borde också se till att ha koll på situationen. Kamphundar hör helt enkelt inte hemma i flerbostadshus.
Den som "måste" ha en aggressiv kamphund får snällt ta och flytta ifrån bostadsområden där folk bor tätt inpå varandra.
Som hunduppfödaren Lisbeth Eriksson säger till Borås Tidning är att ha vissa kamphundar är "som att gå runt med en laddad k-pist." Kamphundsgullare som inte ser problemet borde testa att bo granne med dessa vapenägare.