För tio år sedan pluggade jag. Många av oss tidiga 80-talister läste ”Globaliseringsfällan”, vi var vegetarianer och gick på Reclaim the street-partyn. Som vi lät då, låter Fridolin fortfarande. Han har generösa tankar om vad politiker kan åstadkomma.
I veckan skrev han i DN att regeringen framstår som motståndare till själva politiken. Här åsyftas inte bristande socialpolitik, något som verkligen förtjänar mer uppmärksamhet.
Nej, Fridolin kritiserar sänkt skatt på arbete. Det verkar kvitta om det skulle gynna låginkomsttagare att få lägre inkomstskatt.

Skattehöjningar ses per definition som något gott. Den som läser hans bok ”Blåsta” (Ordfront, 2009) får en tydlig bild av de politiska resonemangen. Som 80-talister har vi enligt honom ”härdats i ett stålbad”. Han skriver med allvarlig penna att ”vi som gick i skolan på 90-talet fick lära oss att vi var ett problem”. Kära nån. Det finns ingen hejd på hur synd det är om oss; nedskärningarna under 90-talet förklarar precis allt från narcissism till främlingsfientlighet.

Unga har fått ”sparkar så det räcker”, skriver Fridolin. Betygsresultaten gick ju ner! Ungdomar fick ont i ryggen av att sitta framför datorer. Unga knarkar, lyssnar på Ultima Thule! Siffror om antalet 15-åringar som bland annat varit nervösa och irriterade den senaste veckan presenteras i en tjusig tabell. Men säger det verkligen att unga behöver politiska insatser? Det är bra att undersöka psykisk ohälsa, men då bör man hålla flummiga siffror på avstånd.
Den bästa biten är det han skriver om tjuvåkning i kollektivtrafiken. Att det är olagligt att planka ”lämnar plats för gammaldags McCarthyism” och hotar visst hela subkulturer. Så låter det ofta bland dem som tror att kollektivtrafik och det mesta kan vara helt gratis.
Kraftigt skattesubventionerat räcker inte för dessa: gratis ska det vara, och önskelistan är lång. Inte ens när Fridolin träffar en företagare – boken innehåller nämligen många möten med människor – får han sin världsbild justerad.

Företagaren i fråga tycker inte, trots att Fridolin ”pressar” med frågor, att det är problem med skatter och byråkrati. Nej, företagaren bekymrar sig över att politiker har ”rustat ner det här landet”! Slutsatsen är alltså att företagare har det hyggligt och oroas över att den offentliga sektorn inte är större.

Vi väljer alla våra exempel från verkligheten. Fridolin är förstås fri att välja sina. Hans politiska rakhet är i själva verket riktigt uppfriskande.
Men i ett läge när till och med Mona Sahlin har erkänt att den svenska vänstern behöver justera riktning, undrar man vart Miljöpartiet ska med Fridolin i ledningen. Friår, lagstadgad arbetstidsförkortning och en övertro på skattehöjningar?
Ett mittenparti, som Fridolin drömmer om på DN Debatt, lär MP svårligen kunna bli när knappt den blåaste av gammelmoderater kan balansera denna självklara språkrörskandidat.
Utrymmet för ett brett och verklighetsnära oppositionsparti består – jag hoppas att Socialdemokraterna tar det.