Malik är antirasist. Han är för mångfald och mångkultur, för öppnare gränser. Men - och här kommer det bästa - han ger sig samtidigt på identitetspolitiken. Svensk integrationspolitik har länge marinerats i samma identitetsfixering; minoritetsgrupper har klumpats ihop, ansetts behöva särbehandling och evig "hjälp".
Malik växte upp i Manchester och var engagerad i den antirasistiska vänstern. Men något hände på 80-talet. Antirasister gick från att kräva lika rättigheter till att kräva särskilda "minoritetsrättigheter".
Lokalpolitiker i städer som Bradford och Birmingham vände sig allt oftare till religiösa ledare. Medborgarna organiserade sig därefter och började kräva resurser och uppmärksamhet utifrån religiös eller etnisk bakgrund.
Detta är inte så konstigt. Säg att du delar ut pengar till etniska grupper och du får genast en uppsjö nyregistrerade kulturföreningar och projekt. Säger du att en etnisk eller religiös grupp "är svårt kränkt" dyker det nästa dag upp nya kränkta grupper.

På min korta promenad hemifrån till mataffären går jag förbi minst tre "etniska" föreningar. De finns av en anledning.
Som Malik säger: är du fattig och går till din lokala politiker kan du inte räkna med att få pengar.
Säger du däremot att du är från en etnisk eller religiös minoritet finns pengar avsatta. Fattig ses nämligen inte som en lika "riktig" identitet.
Vid Uppsala universitet presenteras på fredag en avhandling om arvsrätt, där muslimsk lagstiftning förespråkas. Jan Hjärpe, som i medier framställs som expert på muslimer, är en av handledarna. Masoud Kamali, som personifierar svensk identitetspolitik, tackas i förordet. Nu är inte Sharia-lagar aktuella i Sverige, men identitetspolitik och särlagstiftning bygger på samma tanke.
Visst har det dykt upp kritik mot den här sortens kulturrelativism på senare år. Problemet är att Melanie Phillips och liknande kritiker riktar udden mot muslimer eller invandring, i stället för att som Malik, rikta udden mot identitetspolitiken.

När jag frågar Malik om han ser ett skifte i brittisk politik blir svaret: "Nej - faktiskt tvärtom". Han berättar att Storbritanniens kommunminister, från Labour, nyligen sagt sig vilja stödja "vita områden" och "vit arbetarklass".
Nog för att det finns gott om ekonomiskt eftersatta områden, men utspelet underblåser en uppfattning om att "vita" har gemensamma intressen och en identitet som skiljer dem från andra samhällsgrupper.
Förslaget tolkas som ett försök att möta högerextrema British National Party som växer i delar av östra London. Det vore som om svenska partier skulle möta Sverigedemokraterna med stödpaket till "vita" svenskar i exempelvis Landskrona. I stället för att nämna fattiga eller arbetarklassen i stort pratas det enbart om "vit arbetarklass". Och återigen presenteras förslag på resurser till grupper efter hudfärg.
Europeiska antirasister, inte minst i Sverige, har helt gått vilse i en identitetspolitisk dimma. Jämlikhet har alltid gått ut på att medborgarna ska behandlas lika, oavsett hudfärg eller kulturell bakgrund.
Malik säger det bäst: ÒDet är därför vi är emot rasism. Det är också därför vi borde vara emot identitetspolitik."