Det pågår en konstutställning i syfte är att förringa hedersvåld. Jag trodde i min enfald att vi hade kommit längre.
Sista året på gymnasiet bodde jag i Gottsunda i Uppsala. Ett stående skämt bland jämngamla väninnor från olika länder i Mellanöstern var att skvallerbyttor från den äldre generationen satt här och var i stan med anteckningsblock, för att registrera precis allting. Hade någon fikat med en kille, noterade skvallerspionerna det direkt, fnissade vi. Några år senare mördades Fadime, och vi tvingades sätta ihop pusselbitarna.
Det har runnit mycket vatten i Fyrisån sedan dess. Nu vet vi vad balkongflickor betyder och vi vet att minderåriga gifts bort på sommarlov. Vi vet att en omgivning ofta pressar fram handlingarna. Så många böcker och diskussioner som har passerat.
Och ändå finns det personer i maktposition som lägger energi på att förneka. I Fredens hus, vid det vackra Slottet i Uppsala, är utställningen "Hedersrelaterat våld - en fråga för dom andra?" aktuell. Upsala Nya Tidning rapporterar vad det handlar om: "Tanken är att belysa att det finns andra former av hedersrelaterat våld än de som förknippas med invandrare och som det skrivs om i medierna."
Enligt verksamhetschefen på Fredens hus, Jesper Magnusson, är frågan viktig "framför allt för ungdomar som inte vet att det finns svensk hederskultur". Så vad menas med svensk hederskultur? Artikeln fortsätter: "Magnusson nämner våld i form av pennalism men också det våldsamma historiska arv som vi har i Norden där det till exempel inte var länge sedan som barnagan försvann. Men framför allt pratar han om våldet som sker innanför dörrarna till de svenska hemmen."
Då var vi tillbaks på ruta ett igen. Genom att kalla allt våld för hedersvåld försvinner det specifika hedersvåldet - simsalabim - verkar arrangörerna tro. Kaxigt att tro att den taktiken fungerar. Dagens välinformerade ungdomar, den primära målgruppen för utställningen, kommer knappast sitta som ljus och tänka "Nu förstår jag äntligen! Barnaga och massa annat våld är också hedersvåld. Att medier uppmärksammat mördade mörkhåriga tjejer beror på att de är fördomsfulla."
När jag får kontakt med Jesper Magnusson tycks - tyvärr - innehållet i UNT inte vara ett enda stort missförstånd. Han är långt ifrån ensam i detta; som medarrangörer finns Diskrimineringsbyrån i Uppsala och Uppsala kvinnojour.
En kritiker som tidigare har recenserat utställningen för Helsingborgs Dagblad är Jenny Maria Nilsson. Hon skriver till mig att "det var helt uppenbart att de ville ha det till att hedersvåld lika gärna kunde vara något svenskt. Och att åsikter om att hedersvåld tillhörde vissa kulturer var fördomsfullt och eventuellt rasistiskt". Även Elisabeth Ohlson Wallin, vars fotografier finns med i utställningen, säger att det är jobbigt att hennes namn används och att hon inte delar uppfattning med Magnusson och gänget.
Det är lätt att förstå. Mindre begriplig är den absurda Bagdad Bob-taktiken. Kanske tror utställningsansvariga att de bidrar till ökad tolerans. Eller så är de bara oerhört fega i sin låtsasvärld. Okunskap går inte längre att skylla på.
Så här snart tio år efter Fadimes död är det en bedrift att kunna sjunka så här lågt.
Sakine Madon
sakine.madon@expressen.se
kolumnist
