Hudfärg är på modet: i debatter om rasism analyseras vem som är vit och ickevit. En återvändsgränd - man bekämpar inte rasism genom att resonera i rastermer.
ANTIRASISM
I veckans Tintin-uppståndelse skrev debattören Damon Rasti att det skulle behövas ett "blatteförbund". Resonemanget utvecklades i P1, där ljushyade debattörer antyddes sakna den empati som krävs för att föra diskussionen framåt.
Rasti har rätt i att det finns dåligt insatta personer, utan personlig erfarenhet, som verkar ha nära till hånskratt. Och det stämmer att tyckar-Sverige saknar röster från svenska förorter.
Men åsikterna i Tintin-debatten - och föregångarna med Kinapuffar och Noggerglassar i centrum - handlar inte om vilken hudfärg man har. Var gränsen för yttranden ska gå, och vad som är rasism, tycker vi olika om oavsett vår etnicitet. Naturligtvis, eftersom pigment inte avgör var vi står politiskt.
Av någon anledning delas vi ändå upp i vi och dem, i vita mot svarta. Även antirasister ger hudfärg för stor vikt. För en del av dem verkar mina nyanser vara lika spännande som det är för den arga rasisten som ringer och skriker i luren att det finns för många svartskallar i tidningen.
I en krönika i Aftonbladet skrev exempelvis skribenten Elin Grelsson att jag inte borde uttala mig om, den numera borttagna, Kinapuffsfiguren. Grelsson - till synes ljusare än jag om min syn inte sviker mig - menade att "En vit svensk har ingen rätt att förklara vad som är rasism och inte." Jag fick påpeka att Asien är stort, när hon även klämde in mig som "icke-asiat". Då som nu rådde det vitt skilda åsikter i diskussionen bland dem som ansågs vara utsatta för rasism.
Ytterligare en person som flitigt ägnar sig åt pigmentanalys är debattören Fatima Doubakil. Nyligen twittrade hon följande till en författare med utländsk bakgrund: "du tar alla chanser du får att försvara den vita hegemonin. Du vet vad man kallar folk som du?"
Ja Fatima, vi har hört uttrycken Onkel Tom, Oreo, Bounty, alibi och husneger till leda. Rasistiska ord som kastas på icke-vita med "fel" åsikter. Hur tro sig bedriva antirasism genom att själv ge sig på människors etniska bakgrund? Jag undrar också hur rasism motverkas av att Grelsson & Co etnifierar åsikter.
Även om en somalisk kille möter oändligt mycket mer rasism i Sverige än vad en blond svensk gör, är rasism ett mångbottnat problem. Vita-mot-svarta-teorin förklarar inte allt. Jag må vara mörkare än en romsk kvinna i en stor och vacker klänning, men råkar troligtvis ut för mindre rasism. Hudfärgsteorin fungerar inte för att förklara antisemitismen i ett Malmö där synagogan har utsatts för en explosion.
När jag vidare jämför mina erfarenheter med min lillebrors och andra killars blir även genusaspekten uppenbar. Den som diskrimineras på krogen eller på jobbet, är ofta en invandrarman. Vi delar pigment - men inte erfarenhet av diskriminering.
Och tänk på de muslimska familjerna som har trakasserats i områden i Södertälje, som Ronna och Hovsjö. Om Södertälje har det varit tyst i medierna, trots att händelserna påminner om Forserum. Skillnaden är att förövarna i Södertälje har rötter i Mellanöstern - en föga tröst för de utsatta.
När teorin inte passar verkligheten behöver kartan ritas om. Dagens Sverige är inte 50-talets USA.
