|FRIHET|

Under en studieresa hamnade jag för några år sedan i en Amishby. På landsbygden i amerikanska Minnesota rådde kallt höstväder, men barnen tvingades ändå gå barfota i leran. Och ingen fick ha karta eller lära sig om omvärlden.

Finns det en gräns för föräldrars makt över sina barn?

Göteborgs kammarrätts beslut, att låta fyra flickor, 6, 9, 11 och 14 år gamla, få hemskolning, aktualiserar frågan på hemmaplan.

I domen läser jag bland annat att "De kan under inga omständigheter delta i gymnastik såsom den utövas i allmän skola."

Varför, mer än att familjen är djupt religiös, får man inte veta. Vidare står det:

"De kan endast äta koshermat som tillagats i kosherkök. Det enda kosherköket i Göteborg finns i deras hem."

Och eftersom barnens annorlunda klädsel riskerar att leda till mobbning och antisemitism kan de inte gå i vanlig skola, lyder förklaringen.

Tongångarna påminner om när Jönköpings kommun, som fick backa efter medial uppmärksamhet, kom fram till att muslimska skolbarn skulle "skyddas" från att exempelvis duscha nakna efter skolgymnastiken och sova över på klassresor.

Barns rätt har alltför många gånger ignorerats för att tillmötesgå föräldrar.

Det är därför bra att den nya skollagen, som infördes härom året, tydliggör att religion eller filosofisk övertygelse inte är skäl nog att hålla barn från skolan.

En lagskärpning, som nu kammarrätten i Göteborg alltså struntar i.

Kritikerna av den nya lagen menar att ett tiotal hemskolande familjer har tvingats bli "politiska flyktingar" och lämna Sverige. Riksorganisationen för hemundervisning i Sverige beklagar svensk skollag och buntar ihop den med "rasbiologin, tvångssteriliseringarna, vanvården".

Rasbiologi, jämförbart med skolplikt? I beg to differ.

Nog för att det finns mycket att kritisera svensk skola för, men på en del debattörer låter det som om barnen är föräldrarnas ägodelar; att det som sker i hemmet per automatik är bra och trevligt; att eftersom hemskolade barn inte får dåliga betyg, faller alla motargument.

Enligt debattörer som Roland Poirier Martinsson är regeringens syn på hemskolning "en skamfläck på borgerligheten" (SvD, 8/3 2010).

Men varför är det så ointressant för dessa tyckare, att skolan för en del barn kan vara den enda chansen att på daglig basis få träffa barn med annan bakgrund? Att föräldrars frihet kan betyda barns ofrihet?

Visst kan hemskolning, av olika skäl och i vissa perioder, vara den enda lösningen.

Det kan vara fråga om en usel skola som nonchalerar mobbning, om barn med väldigt speciella behov eller att avstånd till skolan gör att en kurs får läsas på distans.

Men då ska barnets bästa fälla avgörandet - inte föräldrarnas övertygelser.

I en artikel i det borgerliga magasinet Neo, av redaktören Mattias Svensson, porträtteras en religiös familj i Uppsala som hemskolar sina barn (Nr 4, 2011). Se, de verkar ju må bra.

Vi som kritiserar hemskolning beskrivs i texten som fördomsfulla.

Redaktören försöker ringa in våra motiv: "Det handlar om vad barnen inte får bli. De får inte bli som sina föräldrar."

Nej, det handlar om barns frihet att bli något annat än sina föräldrar.