Den sympatiske integrationsministern vill så klart väl. Ändå blir det ibland så fel. Under ett seminarium om identitetspolitik där vi båda diskuterade i veckan (Ohlininstitutet) gav jag några exempel. I Botkyrka kommun ska det börjas i tid; invandrarbarn får delta i musikprojekt som heter "Blodsrytmer". Att barnen i regel är födda i Sverige kvittar.
Tidigare klurade kommunpolitiker ut att invandrarkvinnor borde få en get var, som ett led i ett arbetsmarknadsprojekt. Fråga mig inte hur idéerna kläcks, men i alla kommuner med ambitiös integrationspolitik verkar dumheterna blomma. Och så undrar beslutsfattare varför politiken misslyckas...
Ett vanligt feministiskt test är att fråga sig om en kvinna får göra samma sak som en man och vice versa. Samma tankeexperiment kan användas när man växlar etnicitet och religion.
Skulle vi acceptera att en etniskt svensk man, låt säga ateist, inte vill skaka hand med kvinnor på en arbetsplats ska vi förstås acceptera att en djupt troende muslim inte heller gör det. Problemet uppstår när myndigheter, som diskrimineringsombudsmannen, ser till enskilda grupper och förespråkar särbehandling med hänvisning till så kallade minoritetsegenskaper.

För att ta upp allvarligare exempel: ännu i dag kan man via länsstyrelserna få dispens för att gifta bort minderåriga. SVT-dokumentären "Det svenska sveket" visade hur lärare och skolpersonal ser mellan fingrarna när barn med utländska föräldrar far illa hemma. Bortförklaringen: att det hör till vissa kulturer att slå barn.
Och vidare; om jag gör mig skyldig till hets mot folkgrupp, låt säga att jag skriker rasistiska glåpord efter en svensk, friges jag garanterat. JK har varit tydlig med att lagen inte är avsedd för att skydda den gruppen. Men vad säger att jag som person inte kan vara lika elak och lika rasistisk som en blondin? Egentligen ingenting.
Jag tror att vi krånglar till det i onödan.
När invandrare skjuts i Malmö av en dåre rycker integrationsministern ut och hälsar på en oroad lokalbefolkning, i stället för att - som i normalfall - justitieministern gör det.
Om jag är arbetslös funderar lokalpolitiker ut märkliga integrationsprojekt i stället för att öka mina chanser att få ett normalt jobb.
Om vi nu vill ägna oss åt åtgärder är det inte så att det saknas samhällsproblem att ta tag i. Uppdelningen i olika friskolor spär på segregationen bland barn och arbetsmarknaden är utformad för en passerad epok. Kollektivtrafiken nonchaleras i städernas utkanter och brottsligheten är hög.
Hur god tanken än är, tar identitetspolitik och meningslösa projekt fokus från den politik som verkligen skulle kunna göra nytta.

Gemensamt för identitetspolitiker - såväl välvilliga som främlingsfientliga - är att de låter föreställningar om hudfärg och religiös tillhörighet forma politiken. Det har inte lyckats leda till integration fram till i dag, och det kommer inte att göra det framöver heller.
Att en liberal integrationsminister inte ser problemet säger en del om den tid vi lever i.