Sakine Madon

Husby ligger inte i Mississippi

Publicerad

I debatten om rasism låter det ibland som att vi befinner oss i 1960–talets USA.

Det gör vi inte.

Teaterföreställningen “Marken brinner”, av Ung Scen Öst, har uppmärksammats i veckan. Pjäsen handlar om Husby men har slutat spelas då teatergruppen menar att de av publiken utsatts för “rasistiskt våld”. Det fysiska våldet tycks handla om en kastad penna, som inte träffade någon. Sedan går beskrivningarna isär: Teatergruppen har sin version, medan skolelever som varit publik säger att de uppmanats att reagera, trott att det var en del av föreställningen, att de inte alls är rasister.

Nu är jag helt för kontroversiell teater, men hur definierar teatergruppen rasism? I en artikel i Dagens Arena nämner de vikten av att ta ställning för ”de boende i Husby” eller ”för apartheidregimens offer i Sydafrika” (19/11).

En lärare som såg pjäsen skriver på sin blogg att den som i Husby satte bilar i brand var, enligt föreställningen, “per definition och tveklöst en frihetskämpe” (lottalexen.se). Om man inte håller med betyder det förstås inte att man struntar i apartheids offer.

Teatergruppen skriver att skolelever “väljer att identifiera sig med den vita polisen, den vita kolonisatören, den vita politiker” som utsätter unga för ”fattigdom, utsatthet och våld”. Som om alla poliser i Husby, eller alla politiker, vore ”vita”, och hade i syfte att förtrycka ”svarta”. Är det inte 1960-talets amerikanska söder, så är det Sydafrikas apartheid, dagens identitetspolitiker verkar tro sig leva i.

Detta prat om hudfärger började ta fart när vänsterskribenten Kawa Zolfagary för några år sedan drog i gång Facebookgruppen “Vita kränkta män”. Ehsan Fadakar på Aftonbladet införde i samma veva en tradition: räkna antal invandrare. Det resulterade i kartläggningar av landets större medieredaktioner och artiklar med rubriker som “Inga invandrare i vita Almedalen” (3/7 2013).

Nätverket Rättviseförmedlingen, som först såg ut att samla namn på kompetenta personer, tycks numera söka yttre egenskaper. När den nya regeringen hade presenterats välkomnade Rättviseförmedlingen “den rättvisa representationen i nya regeringen”. Tillräckligt många ”bryter vithetsnormen”, skrev ordförande Seher Yilmaz, som tror att fler nu kan “drömma om att bli politiker”. Men varför i hela friden skulle jag, från samma region som bostadsminister Mehmet Kaplan (MP), vara representerad av honom?

Ett tecken i tiden är även nätverk som separatistiska ”Rummet”. Ett gäng hippa tjejer förklarade varför de skapade detta rum: ”Vi ser oss omkring och noterar att vi inte inkluderas i det offentliga rummet”. Det skrevs, utan ironi, i landets största tidning (Aftonbladet, 19/1 2014). Så sent som i veckan har de flitigt argumenterat för identitetspolitik i Dagens Nyheter. Jätteexkluderade, verkligen.

Jag var nyligen i Memphis, där Martin Luther King mördades 1968, och i Little Rock, där militär fick kallas in för att nio svarta skolelever skulle kunna gå i skolan 1957. Det är inte konstigt att separatistiska och radikala Svarta pantrarna uppstod som en reaktion mot rasismen; den som blir slagen vill naturligtvis slå tillbaks. Men i dagens Sverige står kampen mot rasism inte mellan ”vita mot svarta”, eller ”polisen mot förorten”.

Stäng teoriböckerna, upp med persiennerna, snälla släpp in lite ljus.

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida