Aktuell med sin nya bok "Allah, liberty and love", åker hon världen runt och har i veckan besökt Sverige för att hålla föredrag och, som i går, medverka i SVT:s "Skavlan". För er som inte vet: Manjis förra bok har laddats ner över två miljoner gånger, hon har av New York Times kallats för Usama bin Ladins värsta mardröm och dödshoten från islamister haglar. Men hon är också populär, framför allt bland liberala muslimer.

Hur ställer du dig till islamkritiker som Ayaan Hirsi Ali, frågar jag nyfiket när jag träffar henne i centrala Stockholm över en fika. Den avgörande skillnaden är att hon inte ser en motsättning mellan islam och öppenhet. När andra islamistkritiker vill motverka religionen som sådan har Manji en helt annan inställning. Och det är inte enbart för att hon råkar vara troende, utan för att hon tror på just sin religion.
Kritiskt tänkande var en del av den muslimska världen, berättar hon, men det har förändrats. Det innebär också att det kan förändras igen, till det bättre. Koranen uppmuntrar självständigt tänkande! Inte att muslimer ska leka gud genom att dogmatiskt diktera för andra hur de ska tänka eller leva.

Manji har säkert upprepat dessa fraser oändligt många gånger. Men engagemanget och humorn tycks aldrig sina. Provocerande, för hennes meningsmotståndare. En del stör sig på att hon är troende muslim eller lesbisk, andra kallar henne "Onkel Tom" för att hon ger sig på bristande jämställdhet och brister bland muslimer.
Hon berättar att även muslimska feminister i Egypten, på 1930-talet, kallades för svikare som var "som kolonisatörerna" för att de ville ha jämställdhet. "Det är ett politiskt spel i syfte att tysta människor! Man ska inte gå på det, utan hålla fast vid sin integritet och hederlighet".

Ja, varför skulle hon gå på det? Hennes mål är att ge liberala muslimer vägledning i hur man kombinerar tro och frihet. Och där gör hon succé. Kanske gillar jag det jag hör även för att jag känner igen tolkningen av islam.
De många troende muslimer i min egen släkt har varit allt annat än demokratihatande våldsdyrkare. Tvärtom har de varit snälla, på gränsen till naiva, som man ibland kan uppfatta religiösa personer. Jag har även mött griniga, hycklande och intoleranta muslimer. Poängen är inte att skönmåla: det är att påminna om hur heterogen gruppen muslimer är.
När Sverigedemokraterna framställer burkaklädda muslimska kvinnor som pensionärsrånare är det rent ut sagt löjeväckande. Detsamma gäller "snälla" tyckare som antyder att vi inte kan ställa krav på att muslimer respekterar kvinnors, barns eller homosexuellas rättigheter. Till sin hjälp har de inte sällan självutnämnda muslimska ledare som tillåts representera människor från hela världen. Så korkat.
Manji igen: "När identitetspolitiker säger att kulturer och religioner bör ha rättigheter begår de ett allvarligt misstag. De ger ökad makt till redan mäktiga personer inom minoriteter. Resultatet blir att de svagaste inom grupperna fortsätter att förtryckas."
Tänk om landets relativister ville lyssna på en bråkdel av det hon säger.
Sakine Madon
sakine.madon@expressen.se
kolumnist