I helgen var jag med många andra och plaskade i leran på Sonisphere (rockfestival) i Stockholm. Nästan alla jag träffade, som yttrande sig om politik, var liberaler (en var till och med nyliberal). Det är förvisso ingen vetenskaplig studie jag genomfört, men det tycks ändå finnas en del hårdrocksliberaler.
Så nämn en populär och bra svensk musiker som är öppet liberal eller ickesocialistisk. Ingen? Tänkte väl det. SvD:s ledarskribent Sanna Rayman har tidigare beklagat sig över att "all svensk hiphop är ju vänster, men å så glad jag skulle bli om det funnes en endaste liten frihetlig högersjäl på den svenska raphimlen." Samma tendens inom hiphopen alltså. För att inte tala om popen.
Visst kan man tjurigt klaga på att svenska kulturarbetare är vänster och att det anses fult att vara något annat i musikkretsar. Det stämmer förvisso. Men den svenska borgerligheten gör det inte enklare för frihetliga musiker att bekänna politisk färg.
I går släppte Moderata ungdomsförbundet sin vallåt "Sverige jobbar". När man inte trodde att det kunde bli värre i genren blev det plötsligt det. I korthet går Muf:s vallåt ut på följande: Sverige jobbar, arbetslinjen är lajbans och hurra, hurra för alla som jobbar i stället för att titta på Hollywoodfruar.
Att hylla arbetslinjen, som ungdomsförbund till nya Moderaterna, hur fantasilöst och slappt är inte det? Plattityder och dålig musik verkar av någon anledning locka. Tidigare har ungdomsförbundets ordförande Niklas Wykman sjungit till låten "Upp med tändarna". Denna "raplåt" handlade om att vi ska vara toleranta och snälla mot människor från andra länder.

En klassiker är annars Mikael "Prinsen" Trolins låt "Man kan ragga brudar utan sprit". Tillsammans med folkpartisten och tidigare Systembolags-bossen Gabriel Romanus, sjunger Trolin om att vi inte behöver dricka. Ingen glimt i ögat. Bara trallande folkpartism i samarbete med nykterhetsrörelsen. Är Göran Hägglund (KD) den enda allianspolitikern med vettig musiksmak?
"Bara länder med högerknegare kan ha bra högermusik", twittrande Neo-skribenten Johan Ingerö i går. Han har en poäng. Den svenska borgerligheten är väldigt medelklassig och städad. Inte så mycket till verklighetens folk, om man säger så. Jämför med USA där bland andra Alice Cooper, Van Morrison och Kid Rock är republikaner.
Alla republikanska musiker är inte mysigt frihetliga, men poängen är att det finns en viss spridning av politiska åsikter. Svensk borgerlighet får vara tacksam för Mange Schmidt, som för Moderaterna sjunger "bygg en moské, baby, bygg gärna tre, baby" - och för att Linda Bengtzing uppträder med Maud Olofsson (C).
Men Moneybrother och Marit Bergman sjunger i stället för för Socialdemokraterna, Vänsterpartiets pressekreterare Uje Brandelius är popartist i Doktor Kosmos. Och Robyn gillar Feministiskt initiativ.
Skulle folk rösta på bäst musik och stil skulle alliansen ligga risigt till. Tur för regeringen att valet avgörs på annat.