Länge har det pratats om den så kallade hemmafrutrenden. Unga hemmafruar "kommer ut" och i populära hemmafrubloggar berättar tjejer om bullbak och livet inom hemmets fyra väggar. Det är ärligt talat inte särskilt kontroversiellt längre.
Vi får ständigt höra och se kvinnor som glatt vittnar om det mysiga livet i hemmet.
Är hemmafruförsvararna därmed nöjda? Inte på långa vägar. När hemmafruidealet debatterades i TV4 härom veckan handlade det inte enbart om att hemmafruarna vill ha en smula respekt för hur de väljer att leva.
Therese Murphy,  tidigare ordförande för hemmafruföreningen Haro, fick frågan om hemmafruar borde få lön. Hennes svar löd: "Det är upp till den sittande regeringen att skapa möjligheter för oss att klara oss ekonomiskt." För hemmafruarna gör en samhällsinsats, påpekade hon ilsket.
Jaha, och vilka fler gör inte det? Låt mig nämna alla ideellt arbetande inom barn- och ungdomsidrotten eller alla som lägger ner tid och kraft på hjälporganisationer av olika slag.
För att inte tala om alla som sliter på dagis och tar hand om hur många barn som helst. På Haro:s hemsida står det ändå tydligt att "egenvård av barn skall vara pensionsgrundande och räknas in i BNP eller bli föremål för så kallad satellitberäkning".
Liknande resonemang, att hemmafruarna borde få mer av samhället, hörs i diskussionen om vårdnadsbidraget. Då sägs det ofta och gärna att "dagis kostar". Därmed skulle det alltså vara rättvist att få kostnaden i form av bidrag, om man själv är hemma och tar hand om barnet.
Men dagis finns för att folk (kvinnor) ska ha möjlighet att arbeta. Och den som jobbar betalar in en massa inkomstskatt, vilket i sin tur kan bekosta dagis och allt vad vi gemensamt lägger pengar på.

Innan en kavel kommer flygandes: Jag säger inte att dagis behöver vara det enda alternativet. Det finns alltid barn med behov av olika slag. Det är skillnad mellan att inte arbeta och att välja bort jobb.
Man kan tycka att utvecklingen med vårdnadsbidrag - som gör att framför allt förortskvinnor stannar hemma med barn, och att dagis i områden som Rinkeby läggs ner - inte är ett bekymmer. Eller så kan man kanske fråga sig varför alla som jobbar ska betala för att folk undviker att jobba. Inte för att de är sjuka eller inte kan, utan för att de föredrar att vara hemma.
Borgerliga tyckare som vanligtvis ser arbetslinjen som en helig dygd, tystnar så fort någon ropar att hemmafruarnas val måste respekteras och värderas genom offentligt stöd. Hur kommer det sig? (Och vänsterdebattörer argumenterar i hemmafrudebatten emot bidrag, vilket inte heller är vanligt).
Vill man, som jag själv gjort i perioder, leva knapert och jobba mindre - fine.
Det finns till och med unga människor som har som livsstil att aldrig köpa mat: de rotar efter mat bland sopor. Inte för att de måste, utan för att det är en del av deras självvalda livsstil. Lika lite som man behöver beklaga sig över deras val, behöver man beklaga sig över att en del kvinnor väljer bort arbetsmarknad och jämställdhet.
Så visst, välj hur fritt ni vill. Men valfrihet har aldrig, aldrig någonsin, varit synonymt med rätten att få betalt.