Jag ser en äldre man som utsätts för våld. Andra ser en idiot som får vad han förtjänar.
Attacken på Lars Vilks river upp den ständiga frågan om hur mycket yttrandefrihet som tåls.
En bekant skriver på nätet "ja till konst och yttrandefrihet", men att det får vara "nån måtta" på hur mycket man har rätt att provocera. "Århundradets idiot", kallar hon Vilks och får medhåll. Men är det han som går över gränsen?
I veckan var Vilks inbjuden till Uppsala universitet för att prata om yttrandefrihetens gränser i konsten. Även om han hänvisade till andras konst, inte sin egen, slutade föreläsningen tumultartat innan den knappt hunnit börja. Tyvärr, ska sägas.
För om nu Vilks har en hang-up på religion har han all rätt i världen att häda islam. Det är inte att "hetsa" mot muslimer. Hädelse är inte hets, kort och gott.
Därför är bland andra Peter Weiderud, ordförande för kristna socialdemokrater, ute och cyklar när han på Newsmill skriver att Vilks "missbrukar yttrandefriheten". Och att Vilks gör det på samma sätt som Åke Green, pastorn som hade fällts för hets mot homosexuella om inte religionsfriheten skyddat honom.
Nu tillhör jag dem som inte tycker att ens Green ska buras in, men jämförelsen haltar. Menar Weiderud och hans likasinnade att det är hets att ge sig på islam? Begrips inte skillnaden mellan islam och muslimer? Eller finns det här en föreställning om att just muslimer inte klarar av religionskritik? Det säger i så fall mer om deras egen syn på muslimer än något annat.
Det behöver tydligen sägas om och om igen; i demokratier får man såra med ord och uttryck. Alla kan bli ledsna av i princip vad som helst, känslor är subjektiva. I USA har abortläkare attackerats och till och med mördats. I Sverige är det Muhammedkarikatyrer, sexköp, knark och möjligen svartmålning av Astrid Lindgren, som provocerar.
Att hindra Vilks att rita eller prata är lika illa som det vore att frånta religiösa sin religionsfrihet. Självklarheter egentligen. Ändå vacklas det.
Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson menar att kampen för yttrandefrihet ska föras "med helt andra medel än Vilks". Jaha, och vad exakt gör Ulrika Knutson för att markera att det är okej för konstnärer och alla andra att häda? Hur är det möjligt att testa gränser utan att - just det - provocera?
Med Knutsons resonemang är yttrandefriheten enbart något för teorin; vi ska säga att vi står för den men använda den "fint". Inte ofint, som när till exempel religionskritiker som Vilks, islamofoba nationalister som Sverigedemokrater eller andra "avvikare" yttrar sig.
Det må vara en bekväm hållning, men har lite med yttrandefrihet att göra. I själva verket finns inga om och men; man får "kränka" i demokratier. Gränsen går vid hot och hets.
Ni som störde föreläsningen i Uppsala behövde inte gå dit. Varför inte rita egna karikatyrer, bojkotta eller i stället delta i veckans demonstrationer mot hängningarna i Iran? Att människor avrättas i religionens namn borde provocera om något.
De muslimer som jag har pratat med i dagarna tycker att det är ren skam att slå en äldre. Inte för att alla gillar Vilks. Men det finns inget "muslimskt" med det som hände i tisdags. Ett gäng sabotörer representerar sannerligen inte gruppen muslimer.
Intoleranta huliganer ska vare sig sätta bilden av muslimen eller gränsen för yttrandefriheten.
