Kvinnorättsaktivister varnar för att opinionsbildare pratar mindre om hedersvåld sedan SD kom in i riksdagen. Fixeringen vid partiet leder fel.
HEDERSKULTUR
Efter ett decennium av segdragen debatt om hederskultur oroar sig ännu en kull av minderåriga över risken att giftas bort under sommarlovet. I DN står det att kuratorn på Rosengårdsskolan i Malmö under sin yrkestid sett fler än hundra barn giftas bort; det yngsta i årskurs fem.
Förhoppningsvis och troligtvis kommer vi att få skärpta straff mot barn- och tvångsäktenskap. I dagsläget är det alltså inte straffbart att gifta bort någon under 18 år eller att gifta sig med någon som är minderårig. Man kan få dispens som minderårig.
De skäl som länsstyrelserna - som delar ut dispensen - har angett är att flickan kanske har varit gravid, att hon snart skulle fylla 18 år eller att den man som flickan skulle gifta sig med riskerade avvisning.
Det sista argumentet begriper jag överhuvudtaget inte. Att hindra avvisningar är en fråga för sig, varför ska en oskyldig minderårig ta smällen för det?
Och om man är "nästan 18 år", varför kan man då inte vänta något halvår? Denna mjäkiga hållning - "det är ju deras kultur" - är lika unken som SD:s syn på muslimer.
Parallellt med rättegången för mördade Abbas och minnesstunden för Pela i veckan, har det pågått en livlig debatt om hur SD ska hanteras i riksdagen. Inget av blocken gick till val på att samarbeta med partiet, så det är ingen given naturlag att göra det. Men den överdrivna överspändheten och pajkastningen ligger i tiden.
När jag exempelvis svarar sverigedemokrater på Twitter, som jag svarar alla andra, dyker det snart upp en så kallad journalist på P3 som grinigt kallar mig "alibi". Det spelar ingen roll att jag som meningsmotståndare argumenterar emot SD. Resonemanget tycks vara att jag i egenskap av invandrare har ett särskilt ansvar och inte får diskutera civiliserat.
Den som trodde att idéer om "husnegrer" och "invandrar alibin" var över, kan tänka om.
Enligt Sara Mohammad, ordförande för Riksföreningen "Glöm aldrig Pela och Fadime", kan SD:s intåg till och med ha skrämt debattörer och beslutsfattare att engagera sig mot hedersvåld. Som exempel ger hon fallet med Jian, en ung kvinna som mördades i höstas, men inte gavs särskilt stor uppmärksamhet.
Naturligtvis finns det en större förståelse och allmän kunskap om problemen i dag än för tio år sedan. Samtidigt är de som skriver om frågan och engagerar sig fortfarande motarbetade. En av dem är feministen Maria Hagberg, som jobbat emot hedersvåld i flera år.
Så här beskriver hon varför hon lämpade partipolitiken: "Under mina år i Fi:s styrelse försökte jag upprepade gånger att driva frågan om hedersrelaterat våld. För det blev jag både kallad rasist och påstods sakna kunskap i frågan, av andra styrelseledamöter."
Den som verkligen ser bortom nationaliteter - och engagerar sig även för utsatta människor från andra kulturer - är alltså den som ironiskt nog rasiststämplas. Hur bakvänt är inte det?
Hysterin kring SD sänker alltså inte bara den allmänna diskussionsnivån. Den sätter käppar i hjulet för det viktiga arbetet mot hedersrelaterat våld och tvångsäktenskap. Dessutom med en anklagelseretorik som man hoppades hade dött ut för länge sedan.
