I maj röstar riksdagen om konstnärslöner. Röster höjs för att behålla lönerna. Enligt Leif Pagrotsky (S) väcker en avveckling "obehagliga associationer".
De hårda orden mot ett slopande av det dammiga systemet från -76 har på senare år haglat tätt. "Nyliberal njugghet och jantelag" ligger enligt journalisten Peter Kadhammar bakom kritiken mot lönerna. Det låter på sina håll som om hela den svenska kulturpolitiken hänger på en handfull livstidslöner.
Konstnärslöner, vad fan är det? frågade en bekant som knappt satt sin fot på Dramaten i Stockholm eller vet vem clownen Manne är. Jag försökte förklara att några kulturskapare får bidrag, oavsett vad de gör.
Dessa 157 utvalda konstnärer och författare får av staten lön livet ut. Drar kulturskaparen in pengar försvinner lika mycket från konstnärslönen. Det rör sig inte om unga kulturskapare utan pengar - av de utvalda är inte en enda är under 50 år - utan en grupp som säkert skulle klara sig på egen försörjning.
"Du skämtar?" blev reaktionen. I den kulturpolitiska sfären låter konstnärslöner däremot som världens mest självklara sak. Leif Pagrotsky, som leder oppositionens kulturpolitiska grupp som nyligen tillsattes, talar om "respekt" för viktiga gärningar. En förändring av systemet - att i stället dela ut pengar i stipendieform för ett bredare urval konstnärer - väcker enligt Pagrotsky obehag.
Ursäkta, men hur då? Nog för att stämningen riskerar att sjunka något på diverse kulturmingel Pagrotsky och vännerna gärna visar upp sig på. Frågan väcker uppenbarligen känslor. Men någon förföljelse av arma förtryckta konstnärer är det inte frågan om.
Det här motståndet mot minsta lilla breddning av kulturpolitiken är märkligt. Går man på teater i dag är salongen fylld av en homogen medelklass. Samma sak gäller de museer många politiker gärna vill göra gratis för även vuxna att besöka. Varför subventionera kultur i första hand för dem som ändå har råd?
Härom veckan meddelade ett gäng konstnärer och författare att de ska massposta brev till hela riksdagen. Syftet är att ledamöterna ska "lyssna ordentligt på kulturskaparna". Att lyssna ordentligt innebär alltså att nicka snällt och lova att konstnärslönerna består. Annars heter det att man hatar kultur. Och nog är en del kulturskapare på hugget alltid.
För några år sedan rekommenderade jag clowner på Stockholms stadsteater - som demonstrerade för mer statsbidrag - att söka lediga tjänster som Ronald McDonald. Hoppsan. Sällan har man varit med om så ilskna reaktioner. Teaterlärare delade ut min kolumn som exempel på ondska. Reaktionen var tydlig: våga inte jämställa statligt finansierade kulturskapare med övriga medborgare!
Jan Myrdal, själv med konstnärslön, har argumenterat för sin lön med följande mening: "Inkomstgarantin gör det möjligt att göra ett helt olönsamt arbete". Så sant så. Men varför ska bara 157 kulturpersoner få den trevliga möjligheten? Svaret är förstås att pengarna måste komma någonstans ifrån. Aldrig ägnas en tanke åt alla skattebetalare som betalar dessa konstnärslöner eller de unga lovande konstnärer som inte får något statligt stöd.
Man får hoppas att ängsliga politiker inte ger vika för den grupp kulturpersoner som nu kampanjar fram till riksdagsbeslutet. Konstnärslöner är en ovanligt dålig idé, som inte blir inte mindre dålig av att tonläget skruvas upp över max.