Mona Sahlin, numera i styrelsen för antirasistiska Expo, markerar snyggt mot våldet som drabbar sverigedemokrater. Juholt och Reinfeldt har en del att lära.
När statsminister Reinfeldt på frågan om trakasserier mot aktiva sverigedemokrater antydde att de har sig själva att skylla, uttrycker Sahlin sig desto bättre. Utan krusiduller skriver hon att "Politiskt våld och hot är en cancersvulst i vår demokrati. En svulst som är lika farlig oavsett varifrån den kommer."
Man får hoppas att vålds romantiker på vänsterkanten greppar budskapet.
Det är en självklarhet för alla med normalt antal hjärnceller att vara emot våld, jag vet; men avsaknaden av tydliga avståndstaganden från aktiva politiker gör Sahlins markering viktig.
På sistone, efter Breiviks terrordåd i Norge, har attackerna mot sverigedemokrater intensifierats. Man behöver inte linda in att våldet är fel för att SD:are då kan bli martyrer och utnyttja läget. Våld mot oliktänkande är fel i sig. Rätten till åsiktsfrihet behöver inga ursäkter.
Det är synd att en politiker ska behöva avgå för att man ska sakna henne, men det vakuum Sahlin lämnat efter sig i svensk politik är påtagligt.
Någon som framställs som - och gärna själv framställer sig som - Sahlins motsats är hennes efterträdare. När Sahlin gärna besökte invandrartäta bostadsområden väljer Håkan Juholt att hålla tal i Västertorp. Han besökte visserligen Pridefestivalen, men verkar föga intresserad av hbtq-frågor eller partimedlemmar med erfarenheter från andra delar av världen.
Missförstå mig rätt; politiker ska givetvis inte kvoteras in på ledande politiska poster enbart för att de har mörkt hår, är kvinnor eller hbtq-aktiva. Kvotering är bland det mest orättvisa och kontraproduktiva som finns. Men nu finns det duktiga socialdemokrater med exempelvis rötter i andra kontinenter. Det är ett slöseri att inte se deras kunnande.
Göran Persson muttrade en gång, när han tänkte högt, att han letat efter men inte hittat kompetenta invandrare till sin regering. Vi borde ha kommit längre än så; till att varken sär behandla positivt eller negativt. Om Sahlin ägnade sig åt det förra är det inte rätt av Juholt att ägna sig åt det senare.
Sahlins identitetspolitik kritiserades med all rätt; tillsättandet av Masoud Kamali som integrationsutredare var rekord i omdömeslöshet, likaså hennes prat om att invandrare till skillnad från svenskar har en kultur att vara stolta över. Särbehandling och prat om hur fjantiga svenskar är, fjärmar mer än vad det närmar. Men hennes hjärtefrågor och analys - att majoritetssamhällets normer inte alltid måste råda i frågor som rör sexuell läggning eller kulturell identitet - ska inte viftas bort.
Hur homosexuella och transpersoner behandlas är ett lackmustest på hur tolerant ett samhälle är. Hur vi ser på demokrati, demokrati i omvärlden, mångfald, politisk extremism och våld likaså. Det är inga skitfrågor att rycka på axlarna åt.
Därför är det obegripligt att statsministern inte ser hur alarmerande det politiska våldet är, eller att Sahlins efterträdare gör sitt bästa för att nonchalera hennes frågor. Reinfeldt och Juholt: Lägg ner det där, lär i stället av det bästa med Sahlin.
