Lagom till arbetarnas dag 1 maj blir det förbjudet för Stockholm stads anställda att röka under arbetstid. Man undrar vad som väntar; kollegor som anger smygrökare?
Och varför inte förbjuda även "onyttiga" kakor eller "luktande" kaffe på arbetstid? Jakten på "ohälsa", och på rökare i synnerhet, saknar hejd. Så snart politiker försvarar sig med "ökad folkhälsa" är fältet så gott som fritt. Konsekvenserna av förbuden viftas bort och kritikerna tystnar.
I dag har över 100 kommuner hunnit införa rökförbud, en del av dem har också infört snusförbud. Det har rapporterats att kommunala chefer på sina håll ska fråga ut medarbetarna om deras motionsvanor.
Varför inte obligatorisk invägning varje morgon när man ändå är i gång? Och hur efterlevs snusförbud, får de anställda gapa stort för chefen? En del rökmotståndare går så långt att de vill att läkare ska neka rökande patienter operation.

Lustigt nog kommer det nya rökförbudet på arbetstid gälla Stockholms offentliganställda, inklusive chefer, men inte stadens förtroendevalda. Det är just snyggt att beslutsfattare undantar sig själva. Endast Centerpartiet röstade i fullmäktige nej till rökförbudet.
Ewa Samuelsson, från pekpinnepartiet Kristdemokraterna, är en entusiastisk "folkhälsokämpe" i storstaden. Hon har nämligen "hört flera rökare" säga att ett förbud är "den knuff de behöver för att sluta röka." Det stämmer säkert.
För dem som vill sluta skulle troligtvis ett totalförbud hjälpa. Precis som det skulle hjälpa med ett sockerförbud för sockerberoende, eller ett alkoholförbud för alkoholister. Men ska graden av frihet regleras efter dem som inte kan sluta utan att en auktoritet rycker ut och totalförbjuder? Då är snart ingenting tillåtet.

Somliga verkar vilja gå i den riktningen. Kommunalrådet från Nynäshamn vill förbjuda stora chipspåsar, andra propagerar mot sockerskatt. Göran Boëthius, ordförande för Läkare mot tobak, vill ha rökförbud på uteserveringar, i bilar och på "offentliga utrymmen" som parker och busshållplatser. Härom året tog en kinkig typ i Skåne på sig gasmask och anmälde när grannen på tomten intill tände en cigarett.
De nya kommunala förbuden mot rökpauser beror inte på att det finns ett gigantiskt problem med anställda som andas ut stora rökmoln på jobbet. Förbuden införs i syfte att disciplinera rökare och - sägs det - att "skydda andra från röklukt".
Tänk att lite eventuell röklukt efter att en anställd tagit ett bloss utomhus under sin rast kan anses vara så jobbigt. Har folk inga större bekymmer än att det tillfälligt luktar lite illa?
Själv ogillar jag sötsliskigt doftande deodorant, populärt i Mellanöstern, och slipper gärna lukten i hissen på morgnarna. Borde jag kräva förbud mot luktande grannar? Eller, för att jag ogillar röklukt på morgonen, ha mobilen redo på 112 för att haffa medpassagerare på bussen som fimpat precis innan morgonbussen kom?
Det finns en extrem intolerans mot rökare. Enligt Kommunal finns det chefer som "pratar om disciplinära åtgärder" i samband med rökförbudet i Stockholm. Det är illa.
Jag tillhör inte dem som behöver rökpauser på jobbet. Det vore lätt att rycka på axlarna. Men tro inte att det slutar med rökarna. Snart väntar nya folkhälsoförslag i jakten på en "perfekt befolkning".