Högre utbildning och kultursidor marineras i vänstersmörja, kan man tro om man läser DN:s tidigare chefredaktör. Nycander försöker ringa in marxismen och postmodernismen, som han ser lite här och var.
En del högskolor och universitet har säkert grava problem med antivetenskaplighet och ideologisk ensidighet. Och, klart att det finns gott om antiliberalism på kultursidorna. Att förneka det vore löjligt.

Men antiliberalismen i Kultur-Sverige bygger oftare på slentrianmässig kritik "mot makten" (som ofta antas vara den fria marknaden) - och på allmänt navelskåderi i kåren - snarare än på marxism eller klasskritik.
Att känna sig ideologiskt utsatt verkar vara det nya svarta oavsett ideologisk hemvist. En del liberaler tycker att de lever i ett land av indoktrinerade sossar. Sverigedemokrater upprepar att de inte får komma till tals hur ofta Jimmie Åkesson än syns i debatter.
Kommunister yrar om att till och med SVT är "borgarmedia", medan socialdemokrater är arga på att Mona Sahlin kritiseras av journalister.

Nycander glider också in i offerspåret. Skulle exempelvis kulturskribenter som Rakel Chukri och Per Svensson i Sydsvenskan, Björn Wiman på DN Kultur och Karin Olsson på denna tidnings kultursida, vara marxister? Nog finns det gott om vänsteråsikter, men det är inte så svartvitt.
Ideologiska trender går i vågor. I dag kallar sig fler medborgare för höger än vänster. "Höger", ett begrepp som knappt kunde viskas tidigare, ses som helt okej i dag. Vänstervågen har definitivt varit starkare.
Det som skrivs på kultursidor är, trist nog, sällan vänstertexter med tuggmotstånd. Vill man läsa till exempel vänsterkritik mot postmodernismen gör man bäst i att söka sig utanför sfären.
Ett stort problem är att journalister, i synnerhet kulturskribenter, är en så extremt homogen grupp.
Skribenterna delar ofta liknande social bakgrund, bor och hänger i samma kvarter, söndagsbrunchar ihop och kämpar för att "rädda" Slussen i Stockholm.
"Rädda Slussen". Ja snälla, klart ett grått trafiknät där det ramlar ner farliga järnbalkar på torghandlare måste "räddas".

Diskussionen om konstnärslöner är ett annat exempel på när konsensus råder. I våras när jag kritiserade konstnärslönesystemet som betalas ut för 157 personer förlöjligades min text genast av olika kulturskribenter.
Detta kulturens adelssystem med livstidslöner för en handfull utvalda ses tydligen som a och o i kampen för "rättvisa".

Jag träffar bekanta med vänsteråsikter, fjärran kultursidorna, som inte håller med.
Sällan diskuteras välfärdsstatens bristande förmåga att fånga upp dem som faller mellan stolar - hemlösa, missbrukare, prostituerade, barn som far illa i friskolor och andra. Vänsterperspektiv och klassperspektiv behövs i den politiska debatten - istället får vi ständiga kulturtexter om hur viktigt det är med fler ekoprodukter och färre Lidl-butiker.
Nycander har med andra ord rätt i att antiliberalismen är utbredd på kultursidorna. Det händer att förvirrade skribenter buntar ihop klassisk liberalism med fascism och ondska i stort. Men den låga nivån har mer med antiintellektualism och instängdhet att göra, än med marxism och klasskritik.