Sparande
Enligt en rapport från Swedbank, som kom förra året, har en tredjedel inget sparkapital alls eller som mest 10000 sparade kronor. Antalet överskuldsatta beräknas av Kronofogden ligga på 400000 personer. Enligt Riksförbundet för överskuldsatta kan det handla om upp till 600000.
Själv skulle jag inte stå ut med ångesten och är därför en sparatyp. Jag tjänar visserligen inga större summor på frilansskrivande och fotbollsdömande, men jag bor å andra sidan lite off i en förort och lever billigt.
Psykologer skulle förmodligen förklara sparsamheten med att jag aldrig hade pengar eller en massa saker när jag var liten. Och de få gånger jag fick fickpengar, "lånade" storasyster ("Slösa") dem. Sedan dess har jag aldrig hamnat i ekonomisk knipa. Eller rättare sagt: Jag ser till att inte hamna i knipa.
Tidigare finansministern Anne Wibble hade en poäng när hon sa att "alla svenskar borde ha en årslön på banken". Varför är det så få politiker som pratar om sparande i dag? Klart kronofogden får fullt upp när så många tar höga lån och lever över sina tillgångar.
Med jämna mellanrum dyker det upp medborgare som sorgset i tv-program eller i kvällstidningarna vittnar om att de till exempel har sms-lånat flera gånger. Kuverten med räkningarna har med tiden knappt öppnats. Till slut har situationen blivit ohållbar. Det pratas om att folk "luras" och "tvingas" att sms-låna. Tvingas, hur då?
Om ett erbjudande verkar för bra för att vara sant bör man hejda sig. Räkna med att det finns en hake. Ingen lånar ut snabba pengar utan vare sig ränta eller avgift. "De har inget val om de är i knipa!" invänder säkert någon. Sant. Men en motfråga på det: varför hamnar så många människor i dessa paniksituationer från början?

När politiker lyfter frågan om skuldsatta skissas det snabbt upp fina åtgärder om hur staten ska hjälpa och bättra: striktare regler för kreditgivare, mer hjälp och stöd till konsumenter. Inget fel i det, men utan eget ansvar kommer folk - förr eller senare - att hamna i klistret ändå.
Från vänster ses människor alltför ofta som hjälplösa offer. Och borgerligt prat om "mer kvar i plånboken" antyder att vi ska kunna konsumera, inte spara, mer. Arbetslinjen applåderas.
Det är förstås bra att jobba om man vill ha pengar, men man kan också välja en livsstil med låga levnadskostnader - och därmed jobba mindre. Huvudsaken är att man har lite sparkapital, och en balans mellan utgifter och inkomster.
"Jag förträngde min ekonomiska situation" är ofta svaret när människor i "Lyxfällan" ska förklara hur de lyckats trassla till det för sig. Det är mänskligt. Och det händer oväntade saker i livet: skilsmässor, arbetslöshet, sjukskrivningar och företagskonkurser. Man kan hamna i missbruk, depression - you name it.
Men att hundratusentals människor inte lyckas betala räkningarna beror inte enbart på finanskris och "oförutsedda extrema livskriser".
Glöm det. Det beror på oförmågan att spara.