De politiska partierna står bara bakom var tionde arrangemang; resten fixas av olika intresseorganisationer, olika fackförbund och företag. När tidningen Resumé rankar hundra makthavare i Almedalen är det ingen slump att Göran Persson toppar listan – som PR-konsult.
Det här är lobbyisternas vecka mer än politikernas. När nätverket Företagarna delade ut priser till politiker som har engagerat sig i företagsfrågor märktes det tydligt. Endast två pristagare av nio var på plats för att knata upp på scen och mottaga applåder för sina insatser.
Det är bara ett exempel av många; frånvaron av inflytelserika makthavare är påtaglig. I Visby innanför murarna finns desto fler lobbyorganisationer, myndigheter och företag: här hittar du allt från SEKO, Vattenfall, Kriminellas revansch i samhället till mindre kända organisationer.

En kvinna i något som ska föreställa en stor gul tygkondom gör reklam för Afrikagrupperna och ungdomar som jobbar för Amnesty haffar folk att värva. Junilistan och Feministiskt Initiativ har lite folk på plats, kristdemokraterna delade ut äpplen häromdagen. Så mycket mer än det är det inte.
Hittills har inte ens några sverigedemokrater eller nationaldemokrater varit på plats för att stirra surt på ”det hemska etablissemanget”. Att gå igenom Donners plats är en enda stor gäspning.
Efter att den ”stora makthavaren”, Göran Persson, debuterade som lobbyist för BIL Sweden i onsdags löd en rubrik i Gotlands Tidningar ”Persson på väg att bli Sveriges Al Gore”.
Jaha. Inte som politiker, men som PR-konsult? Och för vad, för att ha hyllat bilen som en frihet? För att ha berättat trevliga barndomsminnen på ett PR-jippo? Att mannen som tjatat om det gröna folkhemmet plötsligt pratar sig varm om bilismen verkar inte riktigt spela någon roll. Det är något märkligt över årets Almedalen.
Almedalsveckan under ett avslaget mellanvalsår känns med andra ord ganska meningslös.
Men veckan tycks roa en del även i år: det är kul och dessutom på arbetstid för många lobbyister och journalister.

Visst, som lobbyist kan du dela ut lite flyers och stå i ett tält – eller vid ett modernt runt litet bord – men framför allt ska det skvallras, minglas och festas. Det sistnämnda duger även för journalister.
Samtalsämnet på nästan allas läppar är vad som sker kvälls- och nattetid. Vilket företag eller vilken organisation som har bäst mingel med gratis sprit och käk. Prime! säger någon.
Genast kommer ytterligare några förslag och sällskapet bestämmer sig för att gå på det ena vid kl 17.00, därefter till de andra för att sedan hamna på Donners plats. Och i närheten någonstans finns två till fyra efterfester som ska hinnas med. Det är nära till allt och alla. Det är trevligt.
Men när någon bakom min rygg lyckligt viskar att ”Titta, där är Lars Leijonborgs kompis!”, känns det inte alls särskilt roligt. Jag åker gärna hem snart.