Kvinnor förstorar brösten och fejkbröst leder i vissa fall till komplikationer. Kazmierskas lösning på detta: "Är det några som ska casha upp nu så är det ju männen som drivit fram trenden som fått kvinnor att operera sig fulla med gift." Hon nämner bland annat herrtidningar.
Om nu företag som det franska företaget PIP har lurat kvinnor vid operationer ska de ställas inför rätta och dömas till skadestånd. Men varför intressera sig för så tråkiga ting som lag och rätt, när man kan måla upp mänskligheten i kön? Och när man kan offerstämpla "det svagare könet" som kastar sig på operationsbord, fullständigt ovetandes om riskerna. Silikonet bara väller över oss så fort vi öppnar ytterdörren. Hjärnan slutar fungera. Raljant av mig, visst, men särskilt mycket vackrare är beskrivningen inte.
En enskild kolumnist är inte den enda att framställa kvinnor som osmartare än vad de är. För några år sedan delade Folkpartiets kvinnoförbund ut "kvinnoanpassade" broschyrer, med enklare formuleringar, om EU och EMU. Hur skulle arma kvinnor annars förstå sig på så komplicerade ting som ekonomi och politik?
Så sent som i höstas påstod Fredrik Reinfeldt att kvinnor blir hemmafruar för att de tittar på "Hollywoodfruar". De förstår inte riktigt att det inte är så glamouröst som i tv, var hans poäng. Kvinnorna begriper alltså inte. Jag är ingen anhängare av förlegade kvinnoideal, eller att staten uppmuntrar hemmafrueri med exempelvis vårdnadsbidrag. Men varför beskriva kvinnorna som ett gäng bimbon med Anna Anka som förebild?
Det är inte så att det saknas jämställdhetsbekymmer att ta tag i. Nyheter24:s sexbloggare skrev i veckan att tjejer ofta till killar säger att "Jag kommer inte att ha sex med dig, bara så att du vet". Inte för att de inte vill, utanför att slippa bli kallade för slampa. Unga tjejer måste kunna stå för, och ta ansvar för, sin vilja. Varför har "slampa" så negativ klang? Här borde varenda feminist kavla upp ärmarna.
Att som vuxna fria människor fastna i självömkande bryter däremot inga strukturer. När jag för ett år sedan kritiserade den numera journalistprisbelönade kampanjen "Prata om det", för att en del av - inte allt - twittrandet offerstämplade kvinnor i onödan, gick feminister som Maria Sveland i taket. Aja baja, att jag ens kom på tanken att ifrågasätta denna ädla kampanj.
Minsta lilla avvikelse provocerar, där konsensuskulturen är knivskarp. Alla feminister ska tydligen vara för sexköpslagen, alla ska vara emot kapitalet, ödsla ohälsosamt mycket energi på Pär Ström och helst följa Kajsa Ekis-Ekman i surrogatfrågan.
Men dessa "radikala" tankar som att kvinnor helt utan egen vilja opererar brösten påminner om när folk trodde att kvinnans själ kunde blåsa bort om hon åkte tåg. Tänk, så synd det är om denna sköra varelse, som omöjligen kan tänkas fatta rationella beslut. Skulle män som knaprar anabola dumförklarats på samma sätt hade skribenten ifråga skrattats ut på fem röda.
Nu är det snarare normalt - för att inte säga självklart - för feminister att framhäva kvinnans påstådda svaghet.
Rena motsatsen till den feminism jag föll för.