Jag är svag för modiga politiker som vågar vara obekväma. Sahlin är en "fighter", som hon uttrycker det själv. Men hennes nya Obama-inspirerade bok "Möjligheternas land" är en plåga att läsa.
Fler svenskar kallar sig höger än vänster. Förtroendet för Reinfeldt är fortsatt högt. Dessutom ser medborgarna allt mer positivt på sin privatekonomi. Var och varannan dag presenteras nya mätningar som visar samma sak: Folket tror inte på Mona Sahlin.
Det är inte konstigt att Sahlin så gärna vill berätta om allt hon har gjort inom politiken, i vilka länder hon varit och alla "stora" politiker hon träffat. En rosenskimrande bild av det rödgröna samarbetet varvas med frasen "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". Den upprepas så många gånger att man tappar räkningen.
Med sina 22 år i riksdagen, varav 12 som statsråd, är det klart att erfarenheten finns. De detaljerade beskrivningarna av Sahlins förträfflighet gör att boken mer liknar en "peppbok" för socialdemokratiska partifunktionärer än något annat. Jag saknar självkritiken mot tidigare S-politik:
Sahlin upprepar till exempel att arbetslinjen ska bli en utbildningslinje. Ett parti som för fyra år sedan förlorade ett val på jobbfrågan bör hosta upp bättre idéer än att "alla kan utbilda sig".
Varför inte medge att det har funnits fall där det har lönat sig för lite att jobba? Omfattande bidragsberoende och svartarbete är också ett problem. Så sent som i veckan avslöjades en man som har lurat till sig miljoner genom att spela cp-skadad. Troligtvis är få så bra skådisar - tack och lov - men att alla inte tycker det är jättehäftigt att betala skatt ska inte nonchaleras.
Som integrationsminister tillsatte Sahlin kontroversielle utredaren Masoud Kamali, som bagatelliserade hederskulturen. Och hon lät den bedrövliga identitetspolitiken fortgå. Ett litet erkännande om att synen på utlandsfödda har varit snudd på kolonial - om än med gott syfte - hade varit på sin plats.
I stället nämner Sahlin, gång på gång, Sverigedemokraterna som ett "högerparti" - likt övriga borgerliga partier. SD är inget marknadsliberalt parti, det är ett missnöjesparti som drömmer om 50-talet. Att "skrämmas" med att SD skulle vara ett vanligt borgerligt parti kamouflerar bara deras främlingsfientlighet.
Och nog hade svensk politik brister, också innan alliansen vann valet 2006. När Anna Sjödin, tidigare SSU-boss och känd för bråket på Crazy Horse, kom ut med en bok tidigare i år ("Vem bryr sig?") skrev hon om människor som samhället och den stora staten vänder ryggen.
Helt rätt. Myndigheter sätter krokben för hemlösa som försöker komma upp på fötter, psykiskt sjuka missbrukare nekas vård. Byråkratin och skatterna kväver småföretagare. Och så vidare.
Om politiken hjälpte dem som verkligen behöver det, skulle till och med en liberal som jag applådera höga skatter. Problemet är att Sahlin verkar vilja satsa mer på precis allt och alla, som om politiken måste sköta allt mellan himmel och jord.
När hon skriver att hon minsann vet att unga jämför sig med varandra och vill ha fina märkeskläder är jag glad att boken snart är slut. Sahlin borde ha läst Sjödins bok innan hon skrev "Möjligheternas land". Nu blev det en feg bok, av en vanligtvis modig politiker.
