I går presenterade Amnesty en rapport om läget i Turkiet.
Det är ingen trevlig läsning: tortyr i häkten, vid demonstrationer, i fångtransporter och i fängelser. Även minderåriga utsätts. Förövare ställs i princip aldrig inför rätta. Turkiska poliser och säkerhetsstyrkor som gjort sig skyldiga till tortyr, misshandel och mord slipper undan straff.
Nu pågår också rättegången mot 18 inblandade i mordet på journalisten Hrant Dink, som mördades i januari. En rättegång där försvarsadvokaten ilsket skriker ”armenier!” åt Dinks anhöriga och där det fortfarande är oklart vilken roll den turkiska säkerhetstjänsten spelade i mordet. En rättegång i ett rättssystem som tidigare ställde Hrank Dink inför rätta för att ha skrivit om folkmordet på kristna under första världskriget.
Att situationen i Turkiet är en infekterad fråga, även i Sverige, vet alla som har kommenterat den. Det fick jag erfara när jag skrev en text i samband med att Pippi Långstrump-böcker på kurdiska fastnat i den turkiska tullen (Stockholm City (30/8-06).
Böckerna skulle granskas, för tänk om barnböcker förolämpar nationen och landsfadern? Här tas inga risker. Jag nämnde även landets grundare Mustafa Kemal Atatürk, folkmordet på kristna och att Mein Kampf, populär bland turkiska ungdomar, toppade pocketlistorna häromåret.
Det fick Turkiska riksförbundet i Sverige att tappa all kontakt med verkligheten. Jag beskrevs som turkofob och hatisk. Min mejlbox fylldes med arga mejl och jag anmäldes för hets mot folkgrupp, ett ärende som lades ner kvickt med motiveringen att kritik mot en stat inte är hets.
Turkiska ambassaden i Sverige och Turkiska riksförbundets ungdomsförbund spred ”nyheten” om min text till hemlandet: i turkiska medier där hette det att jag förrådde mitt land, att jag hånar muslimska kvinnor, att jag hade fått sparken och att ”Sverige och den svenska kungen har bett Turkiet om ursäkt” för mitt beteende.
Fattas bara att jag hade ”hamnat i fängelse” också. För det hade jag riskerat om jag hade skrivit samma sak i Turkiet, likt många författare och journalister. Till sin hjälp har nationalistiska åklagare nämligen strafflagens paragraf 301 i brottsbalken som förbjuder ”kränkning av den turkiska identiteten och statliga institutioner”.
Nu står landet återigen inför ett vägval. Valet den 22 juli närmar sig. Det styrande AK-partiet ser ut att bli överlägset störst, men frågan är hur många ultranationalistiska partier som lyckas ta sig över tioprocentsspärren för att tillsammans bilda en större koalition. Trots hot från militären om att genomföra en militärkupp ser utsikterna inte särskilt goda ut. Till skillnad från tidigare statskupper saknas betydande stöd utifrån, något som minskar risken för att militären ska ”rätta till” ett demokratiskt val.
Det är på tiden att historien slutar upprepa sig.
I samband med militärkuppen 1980 greps ungefär en miljon människor och många av dem torterades så svårt att de avled i polishäkte. Ytterligare människor utsattes för ofrivilliga ”försvinnanden” och många dömdes i inkorrekta rättegångar.
Statskuppen är anledningen till att många av oss med föräldrar som förföljdes hamnade i exil. Miljontals armenier, syrianer, kurder och andra folk har alla sin historia. Att förneka historien för dessa, och att förneka det som Amnesty rapporterar om, hjälper varken dem eller Turkiet som land.
Och att försöka hindra kritiker att säga sin mening här i Sverige är knappast rätt väg för att öka yttrandefriheten i Turkiet.
