SPARANDE
Det har hetat att jag inte vet vad fattigdom är, att jag är en typisk "innerstadsjournalist" och att jag "hånar svaga".
Aftonbladets vanligtvis skärpta kolumnist Lisa Magnusson "känner" att innan man erfarit känslan av fattigdom "så saknar man mandat att uttala sig om fattigdom och vad fattiga människor borde och inte." Hon tar en anhörig, nyexaminerad civilingenjör, som exempel på en som borde få socialbidrag utan att först behöva sälja sin bil.
För det första: Min kolumn handlade inte om fattiga - den handlade om den utbredda skuldsättningen. Jag nämnde inte ens ordet fattig. Däremot skrev jag att Kronofogden får rekordmånga ansökningar om obetalda skulder: 1,2 miljoner ansökningar bara under förra året.
Bristande planering och ansvar för pengar finns bland exempelvis medelklasstudenter, överklasshoppare - hål i byxfickorna är definitivt inget specifikt "underklassfenomen".
Enligt Riksförbundet för överskuldsatta kan det handla om upp till 600000 som är överskuldsatta. Beror siffran enbart på oförutsedda livskriser som inte kan hjälpas? Jag tror inte det.

För det andra: Jag bor i ett miljonprogram (sorry, ingen päls i sikte). Inte mig emot. Som jag påpekade i min kolumn; den som vill leva "billigt" utan skyhöga lån behöver inte delta i konsumtionshysterin.
"Sluta beskriv det som om folk lever lyxfälleliv!" har jag uppmanats. Men många lever ju över sina tillgångar. Så många att det görs populära tv-program om det.
De största skuldfällorna till företag är mobilräkningar, avgifter för betalkanaler, internetkostnader, trafikförsäkringsskulder och olika typer av lån - ofta konsumtionslån.
Varför förneka kreditkulturen? Det är knappast mat och hyra det handlar om.

En del anser att det är fel att man inte får behålla alla tillgångar om man ska få hjälp från staten. Det kan diskuteras exakt var gränsen ska dras. Ska man till exempel behöva sälja sin bil innan man får socialbidrag? Den generella regeln måste vara att samhället i första hand hjälper dem som verkligen behöver det.
I en drömvärld skulle pengar växa på träd, men i den här världen behöver medmänniskor jobba för att bära upp ett anständigt samhälle. Det får inte gå inflation i fattigdomsbegreppet.
Det finns trots allt hemlöshet och barn som inte har råd med skolaktiviteter eller har hela kläder. Jag tycker skolor gott kan förbjudas att ordna kostsamma utflykter där barnen förväntas ta med sig pengar eller dyr utrustning. Den som är fattig ska få hjälp.
Steget därifrån till att helt bortse från att människor själva har en möjlighet att spara och påverka sin ekonomi är långt. Att det är så provocerande att det egna ansvaret nämns säger en del om den mediala diskussionen om privatekonomi.
Det är säkert bekvämt som journalist att skriva otaliga tycka-synd-om-reportage om människor som inte kan köpa frukosten på 7Eleven eller handla märkesjeans till barnen. Det är säkert trevligt att visa sig "förstående" för alla som påstås inte kunna spara.
Men nu är det så att över en halv miljon har problem med skulder för sina betal- kanaler, mobilsamtal och så vidare.
Vem hjälps av att det nonchaleras?