När Mona Sahlin tillträdde som partiledare 2007 var Socialdemokraterna ett nederlagschockat parti, mer redo för omprövning av den traditionella S-politiken än på länge.
Det var då, det.
När partiet samlas till kongress i Stockholm i dag är det politiska landskapet ett annat. Den akuta känslan av nederlag, och därmed jordmånen för omprövning av politiken, har svalnat.
I stället framtonar en tudelning av partiet. Å ena sidan en storstadspräglad högerflygel som vill modernisera och liberalisera partiet. Den är någorlunda vänligt inställd till friskolor och privat sjukvård, vill bort från den så kallade flumskolan och skärpa arbetslinjen. Å andra sidan vänsterflygeln, som har sin tyngdpunkt utanför storstäderna. Dess företrädare skriver motioner om hårdare bandage för friskolor, om att återinföra den gamla sjukhusstopplagen, införa en betygs- och centralprovsfri skola och en a-kassa som ger 90 procent av lönen till 90 procent av löntagarna.

Risken för öppna konflikter och slitningar som lämnar onda sår i den väldiga partibjässen är betydlig, liksom risken för en "vänsterbacklash", om Mona Sahlin och partistyrelsen tappar greppet.
Men vad som än händer på kongressen, så är ingenting klappat och klart bara för att partimedlemmarna har sagt sitt. "Vårt parti" är ju inte "vårt parti" på samma sätt som förr. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har köpt in sig i firman. Det ska samrådas och valplattformbyggas inför nästa val. Och de två samarbetspartierna drar i vissa frågor åt helt skilda håll.
Kongressen kommer att bli ett stålbad för Mona Sahlin. Interndemokrati och avlyssning av "rörelsen" har ett pris: otydlighet. Och Sahlin har varit ganska otydlig utom i fråga om skolan, där hon tidigt satte ner foten och krävde ett slut på flummeriet.

I debatter mot Alliansen har hon angripit hårt från vänster. Det blir exempelvis inte mycket kvar av de borgerligas skärpta arbetslinje när Mona Sahlin har gått över den med sina retoriska klackar. Och den hållningen rimmar illa med orden i linjetalet: "Vi ser arbete som en rättighet - men att delta i arbetslivet efter förmåga ser vi också som en skyldighet. Vår samhällsmodell kräver att alla är med och hjälps åt att upprätthålla välfärden."
I gårdagens SvD säger Sahlin visserligen att svenskar måste jobba längre upp i åldrarna om Sverige ska klara välfärden. Men fler arbetande pensionärer förslår inte långt om arbetslöshet och sjukskrivningar får grassera i den reguljära arbetsstyrkan.
Traditionellt röstar svenskar på parti, inte på partiledare. Men frågan är om inte Göran Persson var ett sänke i förra valet. Och om kongressens stålbad blir smärtsamt för Mona Sahlin, snarare än härdande, kan den historien upprepas i valet 2010.