Den som inhämtar all sin omvärldskunskap från den svenska valrörelsen kan lätt få intrycket av att Bryssel ligger någonstans i utkanterna av Sibirien.
Man hör inte talas om den belgiska huvudstaden, trots dess avgörande betydelse för svensk politik.
Det är naturligt att partiledarna inte gärna erkänner att de är förhållandevis maktlösa i ett antal centrala frågor. Men att ignorera EU i en valdebatt är bedrägeri. Vare sig partiledarna talar om ekonomi, brottsbekämpning eller miljö så är det på europeisk nivå som många av de viktigaste besluten fattas.
När partierna tonar ned EU:s betydelse göder de det mentala utanförskap som fortfarande lever kvar i Sverige, trots att vårt medlemskap i unionen har hunnit fylla femton. Isoleringen är också fysiskt påtaglig - i plånboken. Sverige står fortfarande utanför valutasamarbetet, som är EU:s kärna. Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt är rädda för att ens uttala de tre bokstäverna E-M-U, trots att deras partier drev ja-kampanjen i eurovalet 2003. Detta är bara att beklaga.
Vi berörs av besluten som fattas inom eurosamarbetet, men får inte vara med om att fatta dem. Dessutom exporterar Sverige framför allt till euroländer, och om vi själva ingick i samarbetet skulle handeln stimuleras. Ett inträde i EMU kan innebära 12 procent i ökad export, enligt en rapport från Konjunkturrådet.
Mot det kan man invända att den svenska industrin har klarat sig väl genom den ekonomiska krisen, just på grund av att vi står utanför. Men att konkurrera med hjälp av en skvalpvaluta är ingen särskild tilltalande framtidsvision för Sverige. Det är kronans svaghet som har eldat på exporten, men sådan konstgjord andning är skadlig på sikt eftersom förvandlingstrycket uteblir. Omvärlden tvingas tänka nytt och effektivt för att vinna marknadsdelar, medan svenska företag kan ta det förhållandevis lugnt i sin dopade bubbla. Tills den brister. I ett längre perspektiv är det tryggare att ligga förankrad i en stark valuta.
De ekonomiska skillnaderna mellan att vara med eller att stå utanför ska dock inte överdrivas. Sverige kommer inte att bli ett paradis med euron och är ju inte någon katastrofscen utan den. Frågan är till slut mer politisk än ekonomisk. Om Sverige går med i samarbetet, går vi samtidigt in och sätter oss i EU:s innersta rum. Det markerar att vi helhjärtat stöder det framgångskoncept som är Europa.
Sju år efter folkomröstningen borde Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin åtminstone våga tala om euron. Här finns anledning att lyssna på den oförtröttlige Jan Björklund. En ny omröstning under nästa mandatperiod borde i alla fall diskuteras.
