Europa hålls som gisslan av en enda man - den tjeckiske presidenten Vaclav Klaus. Det är en absurd situation.
Efter Irlands ja i folkomröstningen nyligen borde allt vara klappat och klart för att sjösätta det så kallade Lissabonfördraget. 26 av 27 EU-länder - plus det tjeckiska parlamentet - har godkänt det. I helgen försvann ytterligare ett hinder när Polens president Lech Kaczynski undertecknade fördraget.
Men en man anser sig alltså ha rätt att lägga krokben för närmare en halv miljard européer.
Formellt sett ligger avgörandet just nu hos den tjeckiska författningsdomstolen. Ingen behöver dock tveka om vem den verkliga bromsklossen är.
Historien blir inte mindre barock av att den EU-kritiske Klaus vägrade svara i telefon i fem dagar när Fredrik Reinfeldt försökte nå honom. Och när han till sist lyfte luren hade han mage att komma med nya krav på tillägg i fördraget.
Till råga på allt säger han sig nu vara sur över att Reinfeldt har gett offentlighet åt dessa krav.

Hela EU har på detta sätt blivit bakbundet av en mans skamlösa maktmissbruk. För svensk del är dock situationen extra frustrerande. Sverige har förberett sig minutiöst för att ta ansvar för Lissabonfördragets förverkligande. Det är inget litet jobb. Höga poster ska tillsättas, en ny EU-kommission utses och en helt ny diplomatisk EU-tjänst komma på plats runt om i världen.
Om Tjeckiens obstruerande fortsätter är risken överhängande att det i stället blir vår efterträdare som EU-ordförande - Spanien - som får den stora och ärorika uppgiften att sjösätta Lissabonfördraget. Ett uppdrag som Spanien inte sägs ha någon beredskap för.

Reinfeldt måste vara rasande på sabotören i Prag. Under våren höll Sverige det kapsejsande tjeckiska EU-ordförandeskapet under armarna och räddade upp det hjälpligt. Detta är alltså tacken.
Reinfeldts stund i solen riskerar att sluta som matadorens i "Ferdinand" - han som aldrig fick visa hur tapper han var med sitt svärd. Det är inte bara Lissabonfördraget som kan komma att glida honom ur händerna. Alltmer tyder på att klimattoppmötet i Köpenhamn i december kommer att sluta i ett misslyckande.
Det vore ett bittert facit med tanke på hur förhållandevis proffsigt Sverige har skött EU-ordförandeskapet så här långt.
Visserligen finns det få konkreta, svenska framgångar att peka på med undantag för genombrottet i gränskonflikten mellan Kroatien och Slovenien. Men så präglas också vårt halvår av de riktigt stora frågorna.
Den trilskande Klaus är dock inte Sveriges problem i första hand, utan EU:s. Därför måste hela unionen lägga sin tyngd bakom kravet på hans snara påskrift.