Privatiseringsministern brukar anklagas för att vara en hårdför nyliberal. Men regeringens privatiseringar påminner i själva verket om den typ av utförsäljningar som Thomas Östros eller Pär Nuder skulle kunna ha genomfört.
När socialdemokraterna inledde privatiseringsvågen på 80-talet med att sälja ut bland annat Abbas sill handlade det precis som i dag om att amortera på statsskulden och göra det lättare för företagen att ragga investerare i Hongkong och New York.
Det är i och för sig inga dåliga argument. Men det är svårt att uppbåda något större engagemang för storleken på statsskulden och företagens tillgång till riskkapital.
Inte undra på att stödet för regeringens privatiseringar är väldigt lågt.
Men privatiseringar skulle kunna vara bra politik.

Visst skulle statliga företag kunna ha betydelse på en del områden. Men bara om de användes som instrument för att uppnå politiska mål. Men när vågade någon politiker exempelvis se Vattenfall och SJ som självklara delar i klimatpolitiken?
Så länge staten som ägare agerar som vilken kvartalskapitalist som helst finns det få argument för varför staten ska äga kommersiella företag.
Men framför allt skulle privatiseringar kunna bli ett sätt att möta den ökade ojämlikheten som följt i spåren av den senaste högkonjunkturen.
Vi talar gärna om Sverige som ett jämlikt samhälle. Och visst är det sant att löneskillnaderna är små. De senaste åren har dessutom inneburit att de flesta – om än långt ifrån alla – fått mer pengar i lönekuvertet.

Däremot är Sverige ett mycket ojämlikt land om man ser till förmögenheter. Undersökningen Luxembourg Wealth Study som jämför människors förmögenheter i ett antal länder visar i Sverige äger de rikaste 10 procenten av hushållen 58 procent av förmögenheterna. Bara USA är mer ojämlikt. Där äger de allra rikaste 64 procent av förmögenheterna.
Det som gör Sverige så ojämlikt är att väldigt många svenskar helt saknar förmögenhet. Många har inga besparingar alls att tala om och jämfört med många andra länder äger ganska få sin bostad.
Denna ojämlikhet har förstärkts de senaste åren med stigande börskurser och bostadspriser. De som varken äger en villa, bostadsrätt eller aktier har hamnat hopplöst efter.
Ökad jämlikhet skulle göra människor tryggare. Ett eget sparkapital skulle göra att fler bytte jobb när de vantrivs i stället för att bli sjukskrivna. Fler skulle våga starta kaféet eller butiken som de alltid drömt om.
Privatiseringarna av statliga företag skulle kunna bli ett sätt att uppnå just detta.

Dick Kling som tidigare arbetat på finansdepartementet föreslog för ett tag sedan att man i stället för att sälja bolagen till högstbjudande borde dela ut dem. Varför inte låta alla svenskar få del av det som de redan äger?
Kling har räknat på vad en sådan utdelning skulle innebära. Om de nio mest vinstgivande företagen, det handlar exempelvis om Vattenfall, Posten och fastighetsbolaget Vasakronan delades ut skulle det innebära 60 000 kronor för varje svensk, ung som gammal. En familj med två barn skulle alltså få aktier för 240 000 kronor.
Förslaget är förstås inte invändningsfritt. Ett problem är styrningen av bolag med många små ägare, något som dock skulle kunna lösas genom att utdelningen sker successivt.
Privatisering av statliga företag som ett sätt att göra Sverige mer jämlikt – det vore väl något för de nya moderaterna.