På många sätt är det ointressant vem som väljs till president i Finland. Statschefen har bara en smula mer makt än vår svenske kung.
Men avgående presidenten Tarja Halonen (S) har ändå kunnat utse centralbankschef, ambassadörer och domare samt benåda fångar. Hon har också haft inflytande över utrikespolitiken, men inte den vetorätt som en gång tillföll statschefen.
Halonen har suttit de två sexårsperioder som är tillåtna, den sista av tre socialdemokrater som i 30 år innehaft ämbetet.
Innan dess styrde centerpolitikern Urho Kekkonen från tjänstebostaden Ekudden i 26 år; hårt, ofta i strid med grundlagen och omvald tack vare undantagslagar. Därav senare inskränkningar.
Men gårdagens första valomgång visar att hästsossarna (sådana som röstar på partiet om det så leds av en häst) snart måste rödlistas.
Partilojalister av den art som vägrar våga tänka fritt är utrotningshotade. Håkan "Jag är född socialdemokrat och kommer att dö som socialdemokrat" Juholt tillhör historien.
Socialdemokraternas presidentkandidat Paavo Lipponen, som har varit statsminister i åtta år, fick inte ens sju procent av rösterna. Flest fick Samlingspartiets - motsvarar Moderaterna - Sauli Niinistö. Under kampanjen har finländarna skämtat om Niinistö och de sju dvärgarna, så överlägset har han lett i opinionsundersökningarna.
Intresset har hela tiden gällt vem av dvärgarna som skulle gå vidare till en andra omgång. Centerns EU-kritiske Paavo Väyrynen, som helst skulle lämna euron, eller De Grönas Pekka Haavisto; en gång miljöminister, sedan aktiv med FN-uppdrag över världen samt som EU-representant i Sudan.
En gammelnationalist som motsätter sig äktenskap för homosexuella eller en internationalist som lever i registrerat partnerskap? Finland valde att ställa Haavisto mot Niinistö den 5 februari. Möjligen en överraskning för den som sett Finland genom linserna hos fotografen Esko Männikkö eller filmaren Aki Kaurismäki. Men nu står valet mellan två moderna européer, en blå och en grön.
Socialdemokraterna krymper sedan länge i de flesta europeiska länder. I tyska delstaten Baden-Württemberg valdes konservativa CDU bort efter att ha regerat så långt medborgarna minns. Det hjälpte inte socialdemokraterna, de blev inte största oppositionsparti - det blev Die Grüne som nu leder den grönröda regeringen.
Men det är inte nattsvart för di röde. I välmående Hamburg hade det borgerliga styret, med gröna i, skött delstaten så illa att SPD fick egen majoritet för ett år sedan.
Utvecklingen är glädjande. Den innebär att människor tänker efter och tänker om. Medborgarna ser att det kan vara bra att bryta ett långvarigt maktinnehav, även om de styrande mer framstår som idéfattiga än inkompetenta. Väljarna skyr dem som verkar maktfullkomliga eller klantiga. Oavsett parti.
Det är sundare att rösta med fötterna än med rötterna.
