Ett historiskt beslut närmar sig. I morgon lämnar palestiniernas president Abbas in en ansökan om FN-medlemskap med målet att få den palestinska staten erkänd som världens 194:e stat. Redan nu står det klart att USA kommer att lägga in sitt veto i FN:s säkerhetsråd. Det bästa pale- stinierna kan hoppas på är en uppgraderad observatörsstatus med hjälp av generalförsamlingen.
Inför detta viktiga skeende står Sverige utan en egen linje. Krist-demokraterna och Folkpartiet driver på för att Sverige ska motsätta sig ett erkännande medan Centerpartiet säger ja och Moderaterna tvekar.
Det är en svårbegriplig rådvillighet. Ur ett strikt folkrättsligt perspektiv finns det visserligen en del problem. Gränserna för den nya staten är oklara, palestinierna saknar kontroll över sitt territorium och företräds av två ledningar med Gaza under militant Hamasstyre.
Men inte heller Israel har några erkända gränser, och folkrättsprofessor Ove Bring har argumen- terat övertygande för att dessa hinder knappast står i vägen för ett erkännande av Palestina.
En annan invändning går ut på att ett erkännande skulle vara ett slag i luften. Även det är en missuppfattning. Tvärtom vore det en kraftfull protest mot Israels fortsatta bosättarexpansion och sam-tidigt en belöning för det idoga arbete som pale- stinierna under premiärminister Fayyad har lagt ner på att bygga upp fungerande institutioner. Budskapet från omvärlden skulle vara tydligt: Ni har städat upp efter Arafatårens kaos och korruption och slagit in på en fredlig och konstruktiv väg - det har lönat sig.
En annan konsekvens av en erkännandeprocess är att världens länder skulle trappa upp och gradera upp sin diplomatiska närvaro i östra Jerusalem. Med tanke på den aggressiva bosättarpolitik som riktas mot just östra Jerusalem vore det att sätta fingret på konfliktens kärna.
Men finns inte risken att man lägger krokben för fredsprocessen? Det är svårt att se. I dagsläget finns ändå inga förutsättningar för förhandlingar, eftersom den sittande israeliska högerregeringen har uteslutit en lösning baserad på 1967 års gränser. Palestinierna å sin sida kommer alltjämt att behöva en israelisk fredspartner för att förverkliga sin pappersstat. För säkerhets skull borde FN-resolutionen innehålla en del beska piller även för palestinierna, såsom att den nya statens gränser måste justeras i förhandlingar med Israel.
Ett erkännande av Palestina i FN skulle kunna bli den väckarklocka som Israel behöver. Landet blir mer isolerat för varje dag som går. Det ligger inte minst i israelernas intresse att vårda den pale- stinska partner man har på Västbanken.
I den bästa av världar skulle erkännandet av Pale-stina vara en följd av ett fredsavtal. Men efter två decennier av fruktlösa fredsförhandlingar måste man vara beredd att tänka i nya banor. Sverige bör välkomna den palestinska ansökan hos FN.
