I dag är det femtio år sedan Berlinmuren började byggas. Över en natt klöv den Berlin i två delar och blev, då betong väl ersatt taggtråd, en symbol för kalla krigets uppdelning av världen i två block. Den "antifascistiska skyddsvallen" fyllde det syfte murar fyllt i alla tider, att hindra människor från att rösta med fötterna - för det hade de gjort, en masse.
Mellan 1949 och 1961 flydde mer än två miljoner människor från det ena Tyskland till det andra, och strömmen var enkelriktad:
Tio procent av det östtyska arbetarparadisets befolkning lämnade landet. DDR:s diktator Walter Ulbricht såg sig följaktligen tvungen att agera.
Muren fungerade: "Halt, här får ingen passera, här kommer ingen förbi."
Men den kunde aldrig helt undertrycka människors önskan om ett bättre liv. Hundratals människor dog i försöken att ta sig under, igenom eller över förtryckarsymbolen under de 28 år som hann gå innan den föll.
Det gjorde den 1989, två år efter Ronald Reagans berömda uppmaning: "Mister Gorbachev, tear down this wall!" I slutändan var det berlinarna själva som gjorde jobbet.

Men många murar står alltjämt. De kan användas för att låsa in folk - eller för att stänga dem ute. Det senare användningsområdet tillämpas av hart när alla länder. Det finns synliga murar, som Israels mot Palestina och USA:s mot Mexiko. Men de osynliga murarna är så många fler, de som byggs av regler och lagar.
Svensken lider lite av dessa osynliga murar. Vi och finnarna kan besöka 173 länder i världen utan visum, och har därmed störst internationell rörlighet av alla jordens invånare, enligt juristfirman Henley & Partners. Invånare från resten av världens rika länder samlas också i toppen av listan.
I botten återfinns, lika förutsägbart, de som bäst skulle behöva rörligheten.

Människor från mindre "attraktiva" länder, som Afghanistan, Somalia och Irak. 52 procent av Haitis befolkning vill till exempel flytta till USA, ty där väntar en sex gånger högre levnadsstandard även om de blir fattiga med amerikanska mått mätt. En öppnare värld vore ett ojämförbart effektivt sätt att bekämpa världsfattigdomen. Men den förblir stängd.
De synliga och osynliga murarna kan låsa in eller stänga ute folk, och rationaliseras på ekonomiska eller säkerhetsmässiga grunder. Men konsekvensen är till syvende och sist densamma: människor fråntas möjligheten att skapa sig ett bättre liv.
I dag minns vi en skamfläck.
På måndag klockan 12 firas däremot ett gladare jubileum på Norrmalmstorg: de 20 år som gått sedan de baltiska staterna fick sin självständighet 1991. En självständighet som hade varit otänkbar utan Berlinmurens fall.
Regeringen har tagit initiativ till firandet och Fredrik Reinfeldt kommer att närvara. Han borde ta tillfället i akt att berätta vad Sverige gör för att hjälpa till att riva de många murar som ännu står upprätt världen över.